Det verkar finnas en rätt märklig myt runt Napalm Death. Många verkar tro att de spelar väldigt korta låtar hela tiden, troligen på grund av att låtar som tvåsekunderstänkaren ”You Suffer” har fått så stort genomslag. När jag påpekade att det bara var just en myt till Patrik Hamberg fick jag svaret ”troligt, snart säger du väl att de har vers-refräng-vers-refräng-strukturer också?” Ja?

Krasst sett så var det egentligen bara på debuten ”Scum” (1987) och uppföljaren ”From Enslavement To Obliteration” (1987) som de körde med extremt korta låtar, och redan låt två på ”Scum” är av vers-refräng-vers-refräng-stuk och klockar in på uppemot tre minuter.

Med det i bagaget bör ingen bli förvånad över att ”The Code i Red… Long Live the Code” når upp till trekvart i längd och består av ”endast” femton låtar.

Napalm Death bildades när 1980-talet fortfarande var relativt ungt, och har sedan dess hamrat på, även om 1990-talet ägnades åt mer experimentella utflykter där till och med den klassiska loggan byttes ut. Med ”Order of the Leech” från 2002 markerades en återkomst till ett mer traditionellt Napalm Death-sound: punkig grindcore med drag av hardcore och en del metal. Den klassiska loggan var också tillbaka. Uttalanden har gjort gällande att det var Nasums debut ”Inhale/Exhale” (1998) som gjöt liv i gubbarna.

Oavsett utflykterna mellan de fyra första plattorna, som får anses vara för grinden vad Black Sabbaths första sex album är för hårdrocken, och de mer sentida tongångarna så är Napalm Death vad jag vill beteckna som levande legender, något som är få förunnat. Och de förvaltar sitt arv väl på ”The Code is Red… Long Live the Code”.

”Silence is Deafening” öppnar verket och jag slås av hur skramlig produktionen är, på skönt punkmanér. Trummandet känns en aning stelt, men går helt i linje med deras paroll att det får vara lite skevt: det är kraften och energin det handlar om, inte att spela sina instrument klockrent. Och det går inte specielllt fort för att vara grind, först efter någon minut piskas det på ordentligt. Grindattacken ”Right You Are” följer upp och är den kortaste låten på skivan, den enda under minuten.

Här och där smyger det sig in smått dissonanta partier och stämmor på skivan, och så nära melodi har Napalm Death aldrig varit mig veterligen. Titelspåret med sina snygga riff på versen och nedgången till dubbeltramp i maklig takt gör den till en liten favorit på skivan så här långt.

Resan genom skivan till de två avslutande, experimentella spåren är en resa i kvalitetsgrindens tecken. Det vevas friskt och riffen duggar tätt, men tyvärr blir skivan en aning jämntjock. Musik som är så här intensiv tenderar att bli väl matig i längden och skivan hade vunnit på att spetsas till och koncentreras. Även om lägstanivån är riktigt hög.

33 minuter hade suttit som en käftsmäll.