Dra streck mellan Dr Dre, D'Angelo, Bilal, Jay Dee, Madlib och ”The Grind Date”.

Ungefär någonstans där alla de strecken korsar varandra hittar du Hezekiah.

Lite slarvigt skulle det vara lätt att placera Hezekiah i Philadelphia-facket – Delaware är ju nästan Philadelphia – men på ”Hurry Up & Wait” är det långt till Delaware, såväl geografiskt som musikaliskt (ett gästinhopp från Scratch till trots). Då ligger New York och dess betongrytmer närmare runt hörnet.

Och Delaware-isoleringen märks också på ”Hurry Up & Wait”. Det mesta av materialet är producerat av Hezekiah själv. Imponerande bra, dessutom. Mestadels är det bakhjulsdrift som gäller, med rejäla baslådor som tynger ner bakluckan. Mullrande marscherande som valfri ”2001″-produktion, kanske mer än någon annan gång i ”It Couldn't Be Done”, med sitt klinkande Dre-piano (plus skitkaxig rap av Hezekiahs lillasyster Keziah. Andra gånger, som i M-Phazes-producerade ”Put Your Toys Away”, sparkar kaggen sönder allt grundvirke medan en funkblåsarmé kollapsar ner ovanpå spillrorna. Men så finns också det smeksamt svävande blåset i ”Psycho Chick” som nog egentligen skulle ha varit med på ”The Grind Date”, men gick vilse någonstans i mixen. ”Scandalous”, med Scratch som ljudmaskin, hade inte haft några problem att smita in med de övriga låtarna på Dilated Peoples senaste album. Att Lakeisha Roy låter som Erykah Badus yngre kusin i ”Photograph” sitter inte heller i vägen. Och ”Conscious Porn” är nästan en ny del i den instruktionsslinga vi känner som ”Mind Sex”.

Men likt kollegor som K-OS och Cee-Lo ligger Hezekiahs rappande dessutom i det flytande gränslandet mellan rap och sång, även de gånger han inte får soul-hjälp av kompisar Aaron Livingston. Ett grepp, som precis hos nämnda kollegor, ger musiken ett liv utanför de gängse hiphop-ramarna. Tillsammans med krocken mellan det lågmält akustiska och det hårtslående storstadsdammet ger Hezekiahs rapsjungande en nästan organisk känsla åt ”Hurry Up & Wait”.

Jaja. Det sommarvarma och lojlunkande tempot som Hezekiahs beat-o-meter fastnat igenom hela albumet hade gärna fått skakas om lite. Det gör att ”Hurry Up & Wait” i mina öron lider lite av samma problem som Jaylibs skiva och Madlibs ”Madvillainy” – det blir lite för jämntjock i de mullrande basregionerna. För lite tid att andas.

Men så, mot slutet, smeker först en fantastiskt vacker blåsaxofon in mullret i regntäckt neon i det alldeles för korta mellanspelet ”Lonlay (Rick's Lude)” innan det så, bara en stund senare, blir dags för världens bästa Bahamadia att kliva in och helt och hållet ta över ”Hurry Up & Wait” i ”Gypsy Slang”. Bara de minuterna är nästan tillräckligt för att du ska springa iväg och köpa Hezekiahs album med en gång.

Men, som sagt, det finns mer. Rätt mycket mer (inte minst det gömda extraspåret, som jag bestämt heter ”Gasoline”, med mer än bara titeln gemensam med Outkast). Bocka av referenserna här ovan. Får du fler än tre kryss i ”jadå”-kolumnen är det egentligen inte särskilt mycket att snacka om.