Bland all den moderna soul som seglar över hit från USA finns det väldigt lite som är dåligt. Visst. Gillar man inte genren överhuvudtaget finns det självklart massor som är dåligt. Gillar man genren finns det mycket som är tråkigt.

Men just i ”tråkig” ligger det jag menar med att det finns väldigt lite dålig, modern amerikansk soul. Musiken må vara tråkig, strömlinjeformad och massproducerad dussinvara, men det är likväl förbannat snyggt och helgjutet. Sången och körerna är en hög femma från änglakörerna, arrangemangen är fläckfria, rytmbyggena stabilt mullrande. Då blir ”det” extra viktigt. Det där ogreppbara som skiljer medelmåtta från briljans.

När jag hörde singeln ”Turn da Lights Off”, där Missy Elliott både producerar och gästar, kändes det som ett väldigt kapitalt antiklimax. Visst, det grovt uthuggna BDP-scratchandet lyfter låten långt helt på egen hand, men i övrigt kändes det som ett bidrag från post-Kanye-fabriken. Snyggt, välproducerat och heltjutet. Men inte jättespännande.

Precis så känns början av ”It's Me Again”. Som ett kort pärlband med glänsande yta, men aldrig så glänsande att jag blir bländad.

Det är först när Tweet glider in i en regnmörk taxi med samplingsfavoriten Bob James i förarsätet och fingerknäppningar i baksäteshögtalarna som det börjar hända saker. Då kryper ”It's Me Again” närmare. När taxiresan sedan tagit slut, och vi inte alls kommit fram till Tweets lägenhet, utan en svettigt pumpande discofunkklubb i Missys regi, ja, då vaknar jag till på allvar. Knasterbas, klockspel, plockgitarr och discostråkar. Jadå. Och lika plötsligt som vi hamnade i funkland, lika plötsligt byter Missy pösbyxorna i ”Things I Don't Mean” mot cool elegans i storbandsjazziga ”My Man” utan att ens missa ett danssteg. Storbandsjazz som sedan flyttar ner en våning till den rökigt intima källarlokalen där det bjuds på kontrabassnurrande och pianohamrande smutsjazz i ”Sports, Sex & Food”.

Och är det något som porlar fram som en röd tråd genom ”It's Me Again” är det just de jazziga inslagen. En levande känsla. Då känns Tweets (och Missys) nya äventyr riktigt intressant. Och riktigt finkänslig, som i ”Where Do We Go from Here?” eller ”I'm Done” (den sista till och med med en vacker sordintrumpet).

Ja, och så förstås ”Steer” – albumets enda Timbaland-produktion (tillsammans med Missy). Utan att vara i närheten av varken Tims eller Missys bästa produktioner är duellen mellan den svävande melodin och det slamrande grundbygget ändå tillräckligt för att få mig på gott humör. Och så det faktum att melodin lånar från Wars ”Why Can't We Be Friends?”, förstås. Att ”We Don't Need No Water”, inslagen från Parliament och Mandrill plus electroslingorna till trots, aldrig riktigt lyfter över ”Yeah”-nivån är sådant man får ta.

”It's Me Again” innehåller inga nya mästerverk i klass med ”Oops (Oh My)”. Tyvärr. Däremot är Tweets andra album som helhet en desto mer intressant upplevelse än debuten.

Definitivt ett steg i rätt riktning.