För att det som går runt, kommer runt.

01. DJ Spen presents Byron Stingily ”It's All Jesus (Extended Club Vocal)” (vittnesbörd, 2005)
Man kan tycka vad man vill om religion i största allmänhet och kristendom i allmänhet när en hel värld trängs i Rom. Men ibland är det svårt att inte bli avundsjuk på den till synes outtömliga energireserv som många övertygat kristna verkar kunna tappa in i. Och hur man än vrider och vänder på det har Gud och Jesus gett oss fler fantastiska musikaliska glädjeorgasmer än några andra. Det blir ingen undantag den här gången heller, när de kanaliserar sig själva genom DJ Spen, Mr. Jasper Street Co. himself, i en sju minuter gospelhousepumpande handklappsgudstjänst ledd av en av musikevärldens vackraste falsetter: Mr. Byron Stingily himself. ”I'm tellin' you I know what I feel / you gotta believe / Jesus is the way / I'm tellin' you / I wanna live my life anew / people see a change in me / I live my life differently / he set me free” Free! Free! Free! Free! Free!

02. Karizma feat. DJ Spen ”4 the Love (The Collective Minds Theme) (The Main Vocal Club Mix)” (Mantra, 2005)
Spen tillsammans med parhästen Karizma. Djupare och konfettifritt. En mindre cynisk kusin till ”I Remember House”. ”4 the love of house / 4 the love of beats / 4 the love of dance / strictly 4 the love / strictly 4 the L-O-V-E”.

03. Kenny Bobien ”When (83 West Original Mix)” (Kenny, 2005)
Kan man prata Gud, Jesus, house, kärlek och falsett utan att nämna Kenny Bobien? Nej, det är klart man inte kan. Men, allvarligt Kenny, är det inte dags för en ny singelsamling snart? Det är så jobbigt att jaga dig genom tolvtumsland.

04. Busface feat. Mademoiselle E.B. ”Circles (Busface Radio Edit)” (sassy singel, 2005)
Giorgio Moroders samlade basgångar diamantpressas samman över ett ”Ring My Bell”-aktigt um-PA-um-PA-beat. När Hugh Broker och Seb Wronski sedan bjuder in Sophie Ellis-Bextors übercoolt foxiga röst över alltihop vet man förstås att resultatet inte kan bli annat än briljant.

05. Octave One feat. Lisa Newberry ”I Believe (Magic Juan Mix)” (Detroit, 1989)
Fortfarande är originalversionen oöverträffad, och ett av Detroit-technons riktigt stora mästerverk, men med tanke på att jag återupptagit kontakten med Juan Atkins efter senaste albumet ”The Berlin Sessions” har det blivit Magic Juans mix istället. Med en avgrundsmullrande basgång och ett iskallt metallpiano projicerat på storduken, blir Lisa Newberrys viskande pratsång ännu mer desperat än i originalet.

06. Lisa Scott-Lee ”Lately (Radio Edit)” (bättre sent än aldrig, 2003)
Jo men visst. En av medlemmarna från det ihopplockade bandet Steps släpper grejer i eget namn. Hett som bara den. Och det var det, visade det sig när jag nästan två år senare faktiskt lyssnade, mest av misstag. Klassisk brittisk melodipop, fast iklädd det glitterdansigaste av strassöverdoser. Poppigt och solskensblått obekymrat i samma lagomfiltrerade Studio 54-läge som Atomic Kittens ”Be With You”. Att Lisa dessutom var artisten på etiketten till den precis lika toppenfantastiska danspoppärlan ”Too Far Gone” gör att någon borde åka upp till skivbolaget och spöa upp de som bestämde att Lisa minsann inte skulle få ge ut något album därför att singlarna sålde för krattigt.

07. New Order ”The Acid House Remixes by 808 State” (utgivning till slut, 2004)
Okej. Manchester-kvartettens senaste album var kanske inte riktigt vad jag hade önskat mig (som förstås beror på att Manchester-kvartetten inte längre är en Manchester-kvartett). Då är det desto roligare att lyssna igenom vad 808 State gjorde av ”Blue Monday” och ”Confusion” 1988 tack vare tolvan Rephlex släppte förra året. Det mesta av originallåtarna må ha hinkats ut genom fönstret, men basgången till ”Blue Monday” fungerar precis lika bra på en Roland 303, omgiven av lite pisktrummor och skrik. Och ”Confusion” är inte långt efter.

08. J.M. Silk ”Let the Music Take Control (House Mix)” (soulhouse, 1987)
Hi-haten! Hi-haten! Hi-haten! ”Don't be shy / get on the floor / make the DJ give you more / let the rhythm seduce your body / release the tension / come jack your body!”

09. S'Express ”Mantra for a State of Mind (Club Vocal)” (Hjärntvätt, 1989)
Lyckades till slut få tag i ”Intercourse” (för den trevliga summan 20 kronor). ”Nothing to Lose” och ”Find 'Em, Fool 'Em, Forget 'Em” i all ära, men det främsta skälet till köpet var förstås att jag äntligen fick den långa, sinnesutvidgande mixen på cd efter 16 år. Musik mitt emellan acid och trance.

10. Télépopmusik ”Breathe” (magi, 2001)
Ett nytt album väntar framåt sommaren och självklart väntar jag, precis som förra gången, att de ska lyckas fylla ett helt album med samma hjärtslagsvarma magi som i ”Breathe”. De kommer förstås misslyckas, precis som förra gången, men ända tills dess att jag har skivan i min hand kommer jag spela ”Breathe” minst en gång om dagen och hålla andan i fyra minuter och fyrtiotvå sekunder. En solnedgång har aldrig fångats lika vackert någon gång, varken förr eller senare.