”Bra” och ”nydanande” måste inte vara samma sak i musikvärlden. Homework är ett bevis på det.

När Daft Punks debut landade blev det starten på den andra franska housevågen, en våg som kom att filtrera och autotuna resten av nittiotalet. Men lika genomfantastiska som benknäckarfunken i Da Funk och robotglamouren i Around the World var, lika, ja nästan, tråkiga var resten av låtarna (med Revolution 909 som det främsta undantaget).

Det var först när Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo skapade sin anti-rockopera Discovery som bitarna riktigt föll på plats. Materialet målades i ännu mer skvättiga åttiotalskitschfärger och dansgolvsmelodier mosades ner i ljudmixern. Det blev en helhet och ett sjusatans sväng som fick kickstarta det nya årtusendet för Daft Punks del.

När det så var dags för Robot Rock var förväntningarna förstås höga. För höga visade det sig. Det som vid de första genomlyssningarna kändes som ett ratat Homework-spår har fortfarande inte växt till mer än så. Men samtidigt som Robot Rock föll lite platt efter färgexplosionerna från Discovery var steget tillbaka kanske den enda riktiga vägen för Daft Punk. Interstella 5555-konceptet var taget till sin spets och en myriad andra artister har spunnit vidare på Discovery-soundet.

Det börjar ändå väldigt lovande när det som skulle kunna vara New Orders mänskliga trummaskin sparkar igång titelspåret som förvandlas till en duett mellan robotröster och syntljud och ylande gitarrer. Som Discovery-vanligt, alltså. Men annars är saker och ting betydligt mer Homework. Mindre flärd och glamour, mer gråkorn och malande monotoni i loopad form. Det närmaste Discovery vi kommer är förmodligen Technologic, en smurfröstad nyinspelning av Harder, Better, Faster, Stronger. Nästan, i alla fall.

Det stora problemet med mycket av det andra materialet på Daft Punk är samma problem som jag hade med Homework. En halvminut in i låtarna har allt som kommer hända redan klarats av. Gränsen mellan skitbra monotoni (som Around the World och Da Funk) och skittråkig monotoni är ju hårfin. På Human After All landar duon tyvärr oftast på fel sida gränsen.

Den allra främsta behållningen på Human After All är en liten, varmt melodisk och vemodig oas insprängd mellan den elakt acidknorrande Steam Machine och den mest aptrista The Brainwasher. Fullständigt fantastiska Make Love svävar runt kring en plockad gitarr, ett mjukt piano och en ksst-ksst-struttande rytm och får samma effekt som de bra låtarna på The Chemical Brothers senaste album: Daft Punk är den här gången bäst när de inte låter som Daft Punk.

Till nästa gång hoppas jag att de fortsätter med det. Det är nog det mest naturliga steget för Daft Punk.