Physics-effektern kallade David det, när vi pratade om Rebounces. När en dansartist skapar ett ohjälpligt svängigt sound som får siglarna att lysa upp vilken genomtrist februaridag som helst. Men samtidigt som soundet är styrkan kan det också bli det som fäller när det är dags för album. Det som var helt enastående på några välplacerade singlar blir jämntjockt när tio likadana dansbomber placeras efter varandra. I stort sett vilken av låtarna på skivan som helst skulle funka om den lyftes ut och slängdes in i en mix bland en massa andra låtar, men på albumet blir det bara ännu en likadan låt.

Nu säger jag inte att Physics lider allt för mycket av det här. Inte heller att de är de enda dansartister som drabbas av det här. Det råkade bara bli Physics.

När Alf Tumble och Combo nu släpper sin fullängdsdebut som Swedish Underfed Music Operators har de valt den andra av de två vägar dansmusikartister oftast väljer: att samla ihop ett gäng remixer som de gjort åt andra artister, svenska såväl som utländska. Men genom att göra det har de släppt ifrån sig ett album som lika gärna kunde ha varit duons egna album, med egenskrivna låtar. Alla låtar som stökats om av S.U.M.O. har nämligen den där omisskänliga S.U.M.O-känslan. Och ja, det där omisskänliga S.U.M.O-soundet

Men trots att vi får drygt en timmes likartad afro- och sambahouse blir det aldrig tråkigt. Det tack vare en väl fungerande kombination mellan hejdlöst sväng och känsla för de små, små detaljerna som gör att varje spår får sin egen identitet. Det kan vara levande afroblås, en andfådd funkflöjt, glittrande discostråkar, en sambakör eller ett bräkigt saxsolo. Allt i svängets tjänst.

Utan att vara en mixskiva smälter de 17 spåren samman till en enda lång Rio-karneval. Skulle jag plocka ut några favoriter i den färgexplosion som dansar förbi blir det Going Back to My Roots-vibbarna i Lonesome Echo Productions Spirit of Drums och alldeles särskilt Bahia Groove (Claude Monnet presents Monica Nogueira) med sin orgie i tidigt nittiotal. Och ja, jag är alldeles väldigt mycket torsk på det metalliska italo house-pianot som var mer regel än undantag i början av decenniet. Funkar precis lika bra än.

Okej. När S.U.M.O. ger sig på Blazes My Beat funkar det i ärlighetens namn sådär. Det är inte det att musiken blir mer stelopererad, tvärtom svänger det som bara den, men det känns lite grann som att de vokala partierna tvingats in i en kostym där de inte riktigt trivs. Som en lätt misslyckad bastard-mix.

Men det beror säkerligen mest på att det var ett av spåren jag hade högst förväntningar på. För om det är ett litet snedtramp i konga-ledet så är det just det: ett litet snedtramp. I övrigt är det ren och skär fest.

Ja, eller dans, dans, dans.