Varje gång Ed och Tom släppt ett nytt album har det varit samma sak. Några helt enastående låtar som knäcker det mesta i samtida musik, men som helhet betraktat rätt mycket tråkigare.

Så är det inte den här gången. De riktigt knäckande låtarna lyser med sin frånvaro. Tyvärr.

Jag började hoppas på underverk när det började viskas om att The Chemical Brothers och Q-Tip hade en grej ihop, trots att det på pappret lika intressanta mötet mellan duon och kanadensiske rapparen K-OS inte resulterade i mer än en axelryckning. När förstasingeln ”Galvanize” började rotera, med sin rätt ospännande flört med mellanöstern, var ännu en axelryckning ett faktum. En låt som inte är i närheten av att vara värdig vare sig The Chemical Brothers eller Q-Tip (att jag hela tiden börjar tänka på New Orders ”Don't Do It” när Q-Tip rappar ”your finger is on the button” är visserligen ett plus, men ett alldeles för litet plus i sammanhanget).

De första turerna med ”Push the Button” gjorde inte mycket för att förändra på särskilt mycket av mina förväntningar. En rätt tråkig skiva. En rätt tråkig skiva i avsaknad av de där låtarna som är världens bästa låt just nu varje gång jag hör den.

Efter ett tag växer dock ”Push the Button” ett par snäpp. Och den här gången funkar den dumma dansmusikens kanske mesta härförare bäst när de inte låter som sig själva. När det inte handlar om jättestora beat som skrämmer slag på högtalarna. Istället handlar ”Push the Button” mer om den nästan nedtonade funkrockgitarrsdansen i ”Hold Tight London”, med svävande sång av Anne Lynne Williams. Godnattvisan ”Close Your Eyes” (tillsammans med The Magic Number) får mig att tänka på K-OS mjukare stunder, på mer än ett sätt, medan ”The Boxer”, med gästande Tim Burgess pulserar ut Basement Jaxx-vibbar. Och så blir det nästan en ny ”Starguitar” i avslutande svulstobygget ”Surface to Air”.

Men The Chemical Brothers vore ju inte The Chemical Brothers om The Chemical Brothers inte lät som The Chemical Brothers också. Därför får vi ”Come Inside”, som är ”Hey Boy, Hey Girl” en gång till, fast sämre. Och några andra, liknande spår. Då känns ”Push the Button” betydligt mindre engagerande. ”Believe” låter dessutom väldigt mycket ”Open Up” (och det är då något bra, för den som undrar).

”Push the Button” är alltså som vanligt. Fast ändå inte. Det tassas lite på ny mark, vilket säkert kan vara en intressant väg att gå.

”Push the Button” är däremot inte ett album som håller hela vägen. Som vanligt.

Fast utan de riktigt, riktigt vassa låtarna. Som sagt.