Singeln ”Stabbing the Drama” tilltalade mig. Det var lite förvånande faktiskt. Jag har varit skeptisk mot Soilworks thrashigare variant av Göteborgssoundet med ren sång på sina håll. Just på grund av den rena sången. Men på singeln tog inte skönsången så stor plats och de feta riffen vägde upp platsen den tog.

Albumet ”Stabbing the Drama” fortsätter i samma anda som singeln. Det är mängder med feta riff, tempot går upp och ner, melodierna dyker upp och sången varieras från skrik till ren. Skåningarna ska ha all heder åt att de har feta riff. Pantera lurar bakom varje krök och sådant är alltid bra. Samtidigt skriker Speed på ett bra sätt.

Men så kommer de där melodiska inslagen med skönsång. Och det är där det skär sig mellan mig och Soilwork. Inget ont i melodier, men det får inte bli för mycket och det blir det på sina håll här. Refrängen i ”Distance” och ”Weapons of Vanity”, som annars har en riktigt trevlig inledning, är två exempel. Och det finns flera.

Tanken bakom greppet är egentligen solklar. Det ger dynamik och kanske gör att de tilltalar fler än gemene metalhead. Just skriksången brukar vara det som oftast stänger ute människor från att kunna lyssna på hård musik. Men greppet tilltalar inte mig.

Näst sista låten ”Blind Eye Halo” är en snabb och arg historia som på något sätt blir undantaget som bekräftar regeln. Ställd mot resten av skivan framstår den som något av det hårdaste som gjorts. Så är givetvis inte fallet, även om den är en frisk fläkt på ”Stabbing the Drama”.