Jag trillar dit igen. Faller och börjar flyga fritt i rummet. Kraften i svärmorspopens sånger gör mig from, salig och lätt lycklig varje gång en sångare som Chris Martin, Fran Healy, Danny McNamara eller James Walsh fyller lungorna med luft och drar ut på tonerna så stämbanden vibrerar. Romantiska bagateller, ofarliga sånger om tillståndet i världen – jag gillar dem.

Från Göteborg kommer tre herrar som när de spelar musik ihop kallar sig för Lowtide. De gör precis det här. Kanske inte så konstigt när de nämner band som Coldplay, Embrace, Travis och Doves som influenser. Risken är uppenbar att Lowtide inte ska tillföra den här genren något nytt, utan endast låta som kopior av sina förebilder. Men så är det inte. De tolv låtarna som ligger på den här skivan kanske inte spricker av innovationer, men de är väldigt behagliga att lyssna på. Lite segt, tillbakalutat ibland, storslaget pompöst ibland. Fullt ställ i refrängerna som tar sig nationalsångsuttryck om än inte lika starka som på The National Anthems ”Before The Storm”.

Allra bäst låter Lowtide när sångaren Peter Norström tar i och hamnar på gränsen av vad hans register klarar av. Då hans röst spricker och får ett drag av Liam Gallagher över sig. Lowtides ”Time Will Tell” hade kunnat leta sig in på Oasis ”Heathen Chemistry” utan att skämmas.

Lowtide har gjort en präktig skiva, polomelankoliskt nordeuropeisk. De hade kunnat posera på ett fält, men istället är det en drake som flyger över det. Precis som jag gör när jag lyssnar på den här skivan. Som inte är särskilt märkvärdig, men bra.