Första gången jag spelade ”Mélania Cholé” var jag rätt övertygad om att det var fel på skivan. Inledande ”Meo” låter nämligen som alla tänkbara ”felljud” som kan komma från en digital skiva klämts ihop till ett spår. Tänk exempelvis Squarepushers mest oljudiga stunder.

Men när Hans Platzgumer och E.Stonji slår sina Powerbooks ihop blir det långtifrån den digitala oljudsorgie som jag trodde. Snarare det omvända. Det är minimalt och lågmält, men utan att för den delen vara utslätat valiumambient.

För bakom de väna och svävande melodierna trängs vassa kanter och otämjda bitar. Ostyriga element som ibland bara tränger sig fram rakt igenom alla andra ljud och som ibland springer runt i feberhetsiga stressdanser. För varje pianovacker visksmekande ”Onak” finns en småkaotisk ”Metic”. För varje dansanta ”Mith” finns Hans Platzgumer och E.Stonji och tänjer, sliter och bänder ut tonerna och ljuden. För precis som hos Sophie Rimheden får musiken inte dansa ostörd, som den vill.

Och mitt i alltihop dyker plötsligt ”247″ och får mig att tänka på en nedtonad version av D*Notes ”D*votion” för att i nästa stund kastas av scenen av åttiotalsmaskinfunkande ”Metic”. Musik som senare förvandlas till ett tveksamt vridande på en trasig speldosa i en tom vindsvåning i ”Chld” och Aphex Twin-stämningar i ”Hagry”.

Musik mittemellan den hos Expanding Records och vansinnet hos Hypo.