Wilmer X tuffar på. Som en evighetsmaskin producerar de låt efter låt, skiva efter skiva. Rock på skånska. Ibland stenhård, ibland mesig. Tiden borde tala för att mina känslor för den orkestern ska svalna. Men, det gör de inte. Jag har aldrig blivit särskilt upphetsad över ett släpp från Nisse Hellberg och hans kamrater, men heller aldrig varit ointresserad.

När jag hör Wilmer X blir jag glad. De kör på i samma spår. 2005 är bandet decimerat till en kvartett, så den ljudbild Chips K har producerat kanske har krympt en aning. Låtarna är direkta. Sedvanliga Hellbergska betraktelser över samhälle, kärlek och annat mer eller mindre viktigt.

I stort sett är det som vanligt. Stabil rock som inte längre gör någon fluga förnär, men som får det att rycka i musklerna som gör att foten stampar takten. Sticky slår hårt. Holst pumpar på. Jalles munspel spottar, fräser och glöder. Tretton nya låtar med Wilmer X.

Ett tecken på att saker kan förändras utan att det märks särskilt tydligt.