ériC Rámsey har spelat in sju låtar. Det tar knappt tjugo minuter att lyssna på dem. Jag har gjort det om och om igen någon vecka nu. Han har skrivit, spelat och producerat själv. Han säljer och marknadsför på egen hand. Allt enligt grundfilosofin att skivor ska vara billiga att köpa och därför måste vara billiga att göra.

Jag är glad över att han skickade skivan till mig. För jag gillar den. Mycket.

Enligt biografin har ériC Rámsey spelat i hardcore/punkbandet SNCR. Några artister som inspirerat honom är Frank Black, John Frusciante, Grandaddy, Beck och Björn Olsson.

Och visst märks det. Eller rättare sagt, visst kan jag sortera in honom i samma låda. Egensinnig popmusik. Framförd med både hjärta och hjärna. Snyggt sammansatt och förpackad. De sju låtarna heter, funktionellt nog ”Anonym 1″, ”Anonym 2″ och så vidare, men ligger förstås inte i den ordningen på skivan.

Jag imponeras av helheten. Från det inledande pianot sexan, via den ödesmättade melodin i femman till den uppskruvade sången i tvåan. Vidare mot högre puls i åttan, kyla i sjuan och tyngd i ettan och ett dystert sväng i fyran. Det låter och känns bra. Lite som José Gonzalez elektriska tvilling. Du som gillar Logh kan hitta en ny vän här. ériC Rámsey både värmer och kyler ned. Stämningen är överlag låg och avvaktande. Jag får en känsla av att åka på en tom motorväg, som den enda människan på jorden när jag lyssnar på de här låtarna.

Och det är väl bra.