”Everybody Wants to Rule the World” är Tears for Fears bästa låt.

Jag tänkte att ni ville veta det.

Att musikvärldens kanske mest personlighetskluvna människa och popmusikens kanske mest elektrovridna människa istället valt att göra en cover av ”Shout” känns rätt naturligt. Den är förmodligen betydligt mer lämpad att göra en Lidbo/Rimheden-tagning av. Ja, och så är ”Shout” dessutom Tears for Fears mest kända och, i allmänhet sedd som, deras bästa låt.

Och som cover betraktad är Sophies och Håkans version originalet väldigt troget. Men samtidigt inte alls.

När det handlar om en cover finns det några saker som oftast fungerar som måttstock. En sådan är huruvida covern är bättre än originalet (vilket den förstås i princip aldrig är, åtminstone inte vad människor med koll anbelangar). En annan sådan sak är vad den egentligen tillför. Vad den gör med originalet.

Kort innan jag satt mig för att skriva den här recensionen blev jag tipsad om Nina Gordons tolkning av gangstasignaturen ”Straight Outta Compton”. Rallarsvingande rap med mycket svordomar och testosteron. I Nina Gordons händer blev det en lågmäld gitarrsak (ja, José, jag tittar på dig). Fullständigt briljant. Men det som gjorde hela anrättningen än mer spännande var den fullständiga mentala krocken att höra Ninas späda (och kvinnliga) röst viska fram rader som ”Ice Cube is crazy as fuck”. Att slita ut textraderna ur sitt ursprungliga sammanhang och tvinga in dem i ett annat och på så sätt sätta helt annat ljus på dem.

Precis samma sak upplever jag med ”Shout”. Originalet är en riktigt bra låt, men har aldrig riktigt segat sig längre upp på min ”omdömes-o-meter”-lista. Och när jag för första gången hör denna version inser jag att jag faktiskt aldrig riktigt lyssnat, verkligen lyssnat, på Tears for Fears original.

Egentligen räcker det med de första sekunderna av originalversionen av covern (eh, ja…) för att fånga mig. När Sophie viskar, nästan väser fram, ”shout, shout, let it all out”, med sin som vanligt lätt datamanipulerade röst som här dessutom har en vansinnesmanisk ton. Here's Johnny möter Blair-häxan möter Hannibal Lecter, liksom. Och en sådan liten detalj, att sjunga just ordet ”shout” med nästan viskande röst, gör ”Shout” till något helt nytt.

Rent musikaliskt låter ”Shout” väldigt mycket som en ny Sophie-låt. Som en rätt typisk Sophie-låt, faktiskt. Fast det beror sannolikt mest på att alla sedan länge gett upp att försöka fånga vad ”typiskt Håkan” låter som. Knorrande ljud, bubblande effekter och ett släpande beat kryddat med lite analoga slingor. I Sophies egna remix har de skruvade elementen sedan vevats upp några varv till och hennes röst har skakats om lite till. Små förändringar som får originalversionen att framstå som rätt normal, men väldigt bra, pop. De övriga två versionerna är okej, men inget livsnödvändigt – Thomas Andersson renodlar house-elementen (Trax!), medan Project Grudge leker Rammstein, något som funkar… sådär.

Desto roligare, och faktiskt singelns allra största behållning, är det femte spåret i ordningen – ”Beat of the Night”, ett Rimheden/Lidbo-original. Och precis som originalcoverversionen ger Håkans produktion en luftigare och rakare bakgrund än den man är van att höra när Sophie själv gör musik. Electrofierad pop fylld med oskyldigt svävande slingor, ibland abrupt avbrutna av elaka syntskott i natten.

It's you and me alone
no one in sight
It's you and me
we're dancing to the beat of the night

Sprudlande lycka till rytmen av övergivna hjärtan.

Men det som på ytan är en av förra årets allra bästa poplåtar blir ännu bättre i lurar som sluter sig tätt runt öronen. Det är då fascinationen inför Sophies röst, som studsar fram i stereo total mellan vänster och höger hörlur, verkligen får chans att blomma ut.

Sophie och Håkan. Törs man hoppas på ett längre samarbete i framtiden?

Jag hoppas verkligen det.