Efter att ha tvingat en Brandy-dissande bekant att lyssna igenom senaste ”Afrodisiac” tvingades hon lite motvilligt erkänna att, tja, det var ju inte så jäkla pjåkigt. Riktigt bra, till och med. Men med invändningen att det var musiken som var bra och att vem som helst kunnat fixa till en schysst skiva med Timbaland bakom mixerbordet.

Jo, visst. Så kan det säkerligen vara. Men samtidigt var Brandys röst en minst lika stor del i skivans helgjutna helhet. Vem som helst hade inte kunnat ställa sig bakom micken och gjort ”Afrodisiac” lika bra.

Ashanti skulle kunna vara ett bra exempel här. Precis som i princip alla skivsläppande soulvokalister som letar sig över Atlanten sjunger hon smått felfritt. Perfekt. Men alldeles för opersonligt. Den lilla nyansen som kan vara skillnaden mellan ”bra” och ”magiskt”.

På ”Concrete Rose” har Ashanti dessutom inte någon Timbaland vid sin sida. Istället är det 7 Aurelius och Irv ”säg hej till polisen” Gotti. Resultatet är rätt typisk (Murder) Inc-musik: solskenssoul med hiphop-kant i lagom makligt tempo. Mitt emellan modern soul och refräng-hiphop, utan några vassa kanter. Ja, den undergenre som LL Cool J drog igång mer eller mindre på egen hand i mitten av nittiotalet. Inte dåligt någonstans, men heller inte särskilt spännande.

Men mitt bland alla okej-spår skiner faktiskt 7 (som gissningsvis stått för merparten av kreativiteten) och Gotti till riktigt rejält på sina ställen. Dels i electro-studsiga ”Focus” och dels i ”Only U”, där 7 samplar sig själv och ställer en basriffande distgitarr mot högtalarkrossande baskaggesparkar med fantastiskt resultat. Och ja, det sparsmakade kompet och de försiktiga stråklagren påminner inte så lite om Timbalands produktioner.

Och resten? Tja, som sagt. Ett gediget hantverk som passerar rätt obemärkt förbi. Ja Rule (förstås) och Lloyd gästar. På det hela helt okej, men ingenting som egentligen motiverar ett köp av ”Concrete Rose” framför ”Afrodisiac”.

Själv fortsätter jag hoppas att i år blir året då Charli Baltimores skiva landar.