Hur kul känns inte en lista över en massa bra låtar från 2004 när vi skriver februari 2005?

Ja. Precis.

Det som från början var tänkt att bli en enda hur-är-det-möjligt-jättefest-lång radda bra låtar från (förra) året slirade ner i diket efter att verkligheten irrat sig över på musikkörbanan. Kort sagt kom den av sig. Nu tänkte jag plocka upp listan igen, men så kändes det inte längre lika kul. Egotrippad som jag är kunde jag dock inte lämna er utan de insiktsfulla kommentarer jag redan plitat ned. ”Random nonsens”, som en annan dagensskiva-skribent kanske skulle ha uttryckt det.

Tja, kunde Schubert så kan väl jag. Typ.

Ska se om jag inte kan få ihop den där cd:n över hiphopåret 2004 åtminstone. Tills vidare får ni nöja er med det här:

Årets Pet Shop Boys 1
Pet Shop Boys ”Flamboyant”. Släppt redan förra året, men som singel i år. Och vilken fantastisk låt det fortfarande är.

Årets Pet Shop Boys 2
Karin Filipsson & Mont Ventoux ”Your Daft Punk Records”. Många tror att Pet Shop Boys bara släppte en singel 2004. Det är fel. Det blev två singlar. Trots att den ena varken var skriven eller framförd av Pet Shop Boys och inte ens var en riktig singel. Kanske är den inte ens från i år. I vilket fall är Billy Rimgard-projektet så mycket Pet Shop Boys det bara går utan att faktiskt vara förebilderna (Umpa-umpa-kompet! Den bloppande bakgrundsslingan! Acid-knorrandet! ”Ah-ha-ah”-kören! Daa-daa-keyboardet! Breaket med den akustiska gitarren! Bum-bum-bum-trummorna i slutet av breaket! Tsk-tsk-tsk-cymbalen i slutet följt av en snabb toning!). Den är dessutom ett fantastiskt stycke pop, med en underbart charmig text om det där vad som är vems. ”Your Daft Punk Records” finns att ladda ner via Billys blog.

Årets New Order
Gwen Stefani ”The Real Thing”. Gwen bjöd in Wendy & Lisa i kördiket och lät Bernard Sumner och Peter Hook spela och producera. Tillsammans spelade de in ”Bizarre Love Triangle” en gång till och fick till årets mesta New Order-låt, vad än alla Junior Boys-fans än må säga. Nästa års Technique-New Order hoppas jag kommer låta precis så här.

Årets Prince
Gwen Stefani & André 3000 ”Long Way to Go”. ”Musicology” var en välkommen tidsresa tillbaka till ”Sign O The Times”, men det var Atlantas galnaste som var mest Prince i år (igen). En snabbspolning förbi nästan hela åttiotalet landade i en ploingfunkduett som blev precis så bra som alla låtar på ”1999″ egentligen borde varit. Att rimmet ”it's beyond Martin Luther / upgrade computer” dessutom förmodligen var årets bästa är bara en bonus.

Årets mest passande titel
Gwen Stefani & Johnny Vulture ”Bubble Pop Electric”. ”Ghetto Musick” möter en en tunna full med hårbalsam och André 3000. Kommer ni ihåg det exploderande godiset som förbjöds? Det lät så här. I nästa nyinspelning av ”Grease” har Gwen och André huvudrollerna.

Årets filter
Eric Prydz ”Call On Me”. Var det egentligen Daft Punk-Thomas och/eller DJ Falcon som var först? Eller var det egentligen Eric Prydz? Vem bryr sig? Byggd kring Steve Winwoods ”Valerie” såg Erics videoregissör till att ”Call On Me” blev årets mesta inlägg i jämställdhetsdebatten.

Årets Daft Punk
Geri ”Ride It (Full Intention Mix)”. Ginger Spice överraskade med en av årets snyggaste popdiscodängor och Full Intention överraskade mig med att ha börjat filtrera sina remixer. Abstinensstillare för alla som tycker att det är långt till mars.

Årets ”inte så bra först men sen blev den skitbra och så kom skivan och den var rätt skitdålig”
The Prodigy ”Girls”. Ibland är det bra med rubriker som säger allt.

Årets Kylie 1
Stonebridge feat. Therese ”Put 'Em High”. Årets sorgsammaste och samtidigt glammigaste glitterögonblick var precis allt som Kylies tillbakagång till discogolvet borde ha varit.

Årets Kylie 2
Dannii Minogue vs Flower Power ”You Won't Forget About Me”. Att den här låten inte spelats i bitar precis överallt är ett av årets största mysterier. Mirwais-klippt akustisk gitarr, snusksnygga discostråkar och årets kanske elakaste syntbas sopade fullständigt banan med storasyrrans singel. Som vanligt sålde Kylie busslastvis mer.

Årets gåshud
Blaze feat. Kenny Bobien ”Hiya Luv”. Kärlek, Gud och house. Svårslagen kombination.

Årets drum'n'gospel
Roni Size feat. Jocelyn Brown ”Sing”
Roni Size gjorde det Roni Size alltid gör: levererade ännu ett stabilt d'n'b-album. Den här gången bjöd han in bland annat Beverley Knight och gjorde sin kanske mest själfulla musik så här långt. När sedan världens bästa Jocelyn Brown får ta plats bakom micken för att tillsammans med en maffig kör skapa gospelmanna över de smattrande rytmerna då borde det inte kunna finnas någon som kan sitta still. I en bättre värld skulle ”Sing” spelas om och om igen på varenda dansgolv i hela världen. Och på varenda depressionsklinik.

Årets ”fantastiskt vacker så den fick en egen rubrik”
Ada ”Each and Everyone (Blindhouse Mix)”. Om Larry Heard hade bott i Tyskland, varit kvinna och varit gift med Derrick May hade ”Love's Arrival” låtit precis så här.

Årets cover 1
Jimmy Somerville ”Ain't No Mountain High Enough”. Marvin är Gud. Att göra egna versioner av Marvins låtar är förenat med livsfara. Åtminstone i min Sim-värld. När så Jimmy återuppstår från de nästan bortglömda och gör en version som får både Marvin och Tammy att le i sin soulhimmel, ja då är det inte bara oväntat – det är magiskt.

Årets cover 2
Nouvelle Vague ”Love Will Tear Us Apart”. Deppsignaturen framför kanske alla andra i easy listening-versionen med bossakostymen på. Kan aldrig vara fel. Självklart är det heller aldrig fel med easy listening versioner av ”Just Can't Enough” och ”This Is Not a Love Song” heller. Allt på skivan.

Årets cover 3
The Konki Duet ”If fait tout gris”. ”We Fade to Grey” på franska framförd på bruten japanskengelska. Kan inte heller vara fel.

Årets uppdatering
The Shapeshifters ”Lola's Theme”. Svenskengelska The Shapeshifters plockade de bästa bitarna från Johnnie Taylors ”What About My Love?” och fick till en skitbra Englandsetta. Sedan gjorde Joey Negro en re-edit på Johnnies original och allt är bara jättehärligt.

Årets hiphop/inte hiphop
Handsome Boy Modeling School feat. Cat Power ”I've Been Thinking”. ”You can slide, slide, slippety slide / hip hop and don't stop / I'll never be on my knees”. Några av hiphopens mest klassiska textrader ställs på huvudet när Cat Powers viskande röst vibrerar av avgrundsmörk bitterhet. Nästan lika fantastisk som ”Sunshine”.

Årets kyrkorgelshouse
Frankie Knuckles ”I've Had Enough”. Earth Wind & Fire-blåsarna hälsade på den kanske fetaste basslingan den här sidan ”The Season of the Witch” till gungandet från lila gospel och baptistorgel. ”No More Tears (Enough Is Enough)”, ”Respect”, ”Useless (I Don't Need You Now)” och ”I've Had Enough” i rakt nedstigande led.

Årets norska
Bertine Zetlitz ”Fake Your Beauty”. En hel värld föll för ”Chewing Gum”, helt obegripligt. Långt mycket roligare var Bertines ”Fake Your Beauty”. Inte minst texten. ”Baby, baby, bubblegum / tell me are we having fun / never knew what i could do / to get really close to you / for no reason”, ”Baby, baby bubblegum / are we playing hit and run / you'll be singing last year's song / honey acting way too young / out of season”, ”Sweat like candy / yeah I can be / fake your beauty / fool him slightly”. Girl power i huset. Yeah.

Årets mespop
Feist ”Let It Die”. Mjuk, mjukisare, mjukisast.

Bara årets
Stonebridge feat. Therese ”Put 'Em High”. Vad säger man? Den låt som snurrast flest gånger både i min stereo och mitt huvud. Ba-be-ba-bao. Ba-ba-be-ba-bao. Poplyrik blir inte mycket bättre än så. På riktigt.

När det gäller 2004 års bästa album hade jag betydligt bättre disciplin. Kolla gärna det också om du vill ha mer.