I stort sett allt mästergäst Patton rör vid blir bra. Därför borde jag skrivit om den här skivan för länge sen, eftersom den dök upp redan i november. Jag borde skrivit om den för att varna om den.

För norska Kaada och Mike Patton är inte bra tillsammans. De är till och med skittråkiga tillsammans. Och det är nog första gången jag tyckt så om en skiva som Patton varit delaktig i. Hans goda smak och fantastiska röst som kan det mesta brukar istället vara det som får skivor att väga över till något enastående. Men i det här fallet misslyckas det.

”Romances” är en tråkig skiva. Och jag förstår inte riktigt hur den lyckades bli så tråkig. Själv är Kaada inte världens mest spännande artist, men han är långt ifrån trist. Problemet med hans egen produktion brukar vara att han har svårt att lägga band på sig, att han sträcker sig över allt utan att riktigt fånga någonting. Här, med Mike Patton, sträcker han sig inte alls. Orglar, stråkar och väna körer kletar ner hela ljudbilden med tomma känslor som blåser upp sig att verka vara fylliga.

Att skivan dessutom verkar vara inspelad strax efter Björks ”Medúlla” och att Patton inte verkar ha lyckats släppa den riktigt, trots att han inte är ens närmelsevis lika inspirerad här, gör inte någonting bättre. Han sträcker sin röst, men spänner den aldrig. Låter den aldrig försöka göra någonting den inte vet att den klarar. Resultatet blir bara ljummet.

Romanser ska vara omvälvande, världsomstörtande. De ska vara utan pardon och de ska formligen störta kroppar till marken i ren känslokraft. De får inte vara ljumma. Då kan de lika gärna kvitta.