Ibland vill jag lyssna på country för att den beskriver hjärta och smärta som ingen annan musikstil. Då och då vill jag bara dansa linedance och ta mig ett järn. Men ibland vill jag känna den där svaga svaga strängen som vissa artister spänner till det vackras bristningsgräns. Detta även om det känns överdrivet kristet och nästan skenheligt.

Så är det med Alison Krauss. Hennes röst är alldeles fantastisk. En av de vackraste röster som sjunger country. Som får bluegrass att bli pop, och lika smäktande som en varm sommarvind.

Alison Krauss har alltid haft en särskild plats i den amerikanska musiken under 90-talet. Allra helst sedan både hon och flera medlemmar ur Union Station bidrog på soundtracket till bröderna Coens film ”O brother where art thou?”, som gjorde henne känd också utanför USA. Men populariteten kom säkert också med hjälp av den mogna, kristna och ”opolitiska” looken. Nu är hon 32 år och har nio hela album bakom sig.

”Lonely Runs Both Ways”, som släpptes redan i november 2004, är egenproducerad. Det märks. Deras egna inspiration blir deras produktion. För på ett smått fantastiskt sätt blandar Krauss och Union Station mjuka popmelodier med slätstruken country, och där blugrasstakter sakta men säkert rörs ned i järngrytan. På det sättet skapar skivan ett modernt sound värdig varenda radiokanal i Texas som vågar vara progressiva. Och så Alison Kraus nästan perfekta röst, med uppbackning av Dan ”Man of constant sorrow” Tyminski. För med en spännvid mellan ”Rain please go away”, en tung blugrass, och ”A living prayer”, en mjuk The Corrs-hymn, är det här intressant och bra.

Toppbetyget faller egentligen på skivans perfekta karaktär. Inget skrovel på rösten. Inget lössläppt banjospel. Ingen yra av hästdoft och rodeo. För även om det är perfekt och faktiskt rätt mysigt, finns det en risk att det slätstrukna hos Krauss slår ut känslan av värme och skönhet. Och det nästan Carola-aktigt kristna blir dessutom ibland för sött.

Så lyssna gärna, och låt er inspireras av modern country när den är som bäst. Men se upp för fel använd kommer skivan på sikt bli aningen tam och slät med sina många ballader.