David Fridlund har satt ihop fjorton låtar på den här skivan, som är en soloutflykt utan kamraterna i The Citizens. Men han reser inte åt rakt motsatt håll. Musiken är själfull och egensinnig. Ibland taggig och ibland mjuk, intressant på ett sätt jag känner igen.

Trots att låtarma inte skakar om mig på samma sätt som Emil Jensens är det dennes skiva ”Kom hem som nån annan” jag jämför David Fridlunds med. Den lever ett likartat liv i mina hörselgångar. Ett liv som är svårt att etikettera.

Musiken byggs upp kring pianot. Ibland sparsmakat, ibland i bombastiska partier som för mina tankar halvvägs till Rufus Wainwright. ”Circles” är en balansgång där nyanser ger låten tyngd och styrka. ”April & May” ger mig känslan av salongspop där sammet och dekadens skapar liv. Där är David Fridlund som starkast, men mycket tack vare Sara Cullers sång som definitivt inte går spårlöst förbi. Hon är en mycket viktig del av de bästa låtarna på den här skivan.

Helheten är inte lika stark som vissa enskilda låtar. Men har du fallit för David & The Citizens kan du lugnt investera i den här skivan. Det kan du också göra om du gillar bra popmusik.

Svårare än så är det inte. Popmusik kan vara det mest oviktiga som finns. Popmusik kan rädda liv. En melodi kan vara totalt intetsägande, men också helt underbar. Den här skivan hamnar för ofta i något som liknar ett ingenmansland mellan ytterligheterna.

Jag tycker om den, men min upplevelse är inte överdrivet dramatisk. Utan låtar som ”Circles”, ”April & May” och ”Before it breaks” hade skivan varit för tom. Låtar som på egen hand är de bästa argumenten för mig rekommendera ”Amaterasu”.

Så jag gör det.