Jag vill berätta om The Things ”Garage” för skakningen den Ã¥stadkom när den väl trängde igenom min försvarsmur.

Första gÃ¥ngen jag hörde den var jag mest överens med utlÃ¥tandet att Mats Gustafsson var en njursjuk vrÃ¥lande elefant som försökte pÃ¥kalla uppmärksamhet. Hans kontrabassaxofon bräker, bökar, krossar sig mot mikrofonen. SÃ¥ här i efterhand känner jag mig dum, men jag hörde verkligen inte. Mina öron kunde inte dekonstruera vad högtalarna sa till mig. Först mot slutet började en slant skramla vid myntspringan. När den tonade ut föll den ner. Saxofonen hade inte ont, den spelade bara rollen som Karen O när hon skriker ”AAAAARRRRT STAAAAAAAAARRRR!” i Yeah Yeah Yeahs ”Art Star”. SÃ¥ briljant (tyckte jag inte dÃ¥, men senare – när jag vant mig).

Samma visa upprepade sig igen med ”Aluminum” (som inte alls är felstavad pÃ¥ omslaget – Magnus Säll). Ingebrigt HÃ¥ker Flatens fladdrande slappa bassträngar klämmer fram Jack Whites frustande blues. Paal Nilssen-Love splittrar sina cymbaler och Mats fortsätter agera sÃ¥ngsolist med sin elefant.

Trion är brutalt sluggande. Helt utan pardon kräver de att du ska brytas ner och krossas. Du ska jämnas med marken. Hotfullt tittar de dig djupt i ögonen och säger – Varför stÃ¥r du fortfarande upp? Lägg dig ner! LÃ¥t vÃ¥r frustande frijazz walk all over you.

Men precis när du nästan gett upp sipprar de en febrig version av Norman Howards ”Haunted” över dig istället.

Svettig och matt konstaterar jag, efter en struttig vända med The Sonics ”Have Love Will Travel” och nÃ¥gra av The Things egna kompositioner, att Lina Nyberg trots allt är dagens skiva.