Alltså det går ju inte att hävda att det här är dåligt på riktigt med hedern i behåll. Dr Dre garanterar att lägsta nivå är hyggligt hög och Em skriver sina texter med vässad penna.

Däremot är det inte särskilt svårt att upptäcka att autopiloten är påslagen. Det finns inget nytt under solen och om inte Mr. Mathers passar sig har han snart förvandlats till hiphopens Magnus Uggla eller Uffe Lundell, att bli en ständig upprepning som ger fansen vad fansen vill ha.

Med det inte sagt att jag kräver ständig utveckling och förändring till varje pris. Men när man inte gör det man gör med fullständig övertygelse och brinnande hjärta blir resultatet platt och jaha. Axelryckning.

Och jag ser ingen eldsprutande drake när jag lyssnar på Eminem i år.

Men det finns undantag. I en handfull låtar bränner det till. Oftast när han går lite utanför sin egen mittfåra och balanserar på kanten till det farliga eller pyttemjuka. Det är ungefär 100 gånger så intressant att få en halvsjungen nattsvart vaggvisa till dottern i ”Mockingbird” än att ännu en gång höra honom snäsa något småsarkastiskt om exet i ”Puke”. Det är avgjort mer närvaro i en politisk kampsång som ”Mosh” än i en bifframsa som ”Like Toy Soldiers”.

Som allra bäst blir det så klart i titelspåret när både Fiddy och Doktorn tar plats vid mikrofonerna i en urtypisk Dre-produktion (bara för att bevisa att det går att göra samma samma och bränna). Då tänker jag: ”åh herregud vad jag skulle vilja få mig en ny Dre-skiva till livs.”

Det är annars låtarna som stör mallen som ger mig hopp om att slippa gubbförklara Eminem redan nu. Om han sen kunde lära sig att döda några älsklingar skulle helheten må bättre. Nu drunknar den goda halvtimmen i fyrtiofem minuter av samma lika samma gamla vanliga samma samma.

Då spelar det ingen större roll att samma gamla är helt ok. Du vet redan om du gillar det här eller inte.