När jag såg omslaget till ”Shock City Maverick” (Isaac!) och hörde första smakprovet ”Diamond Halo Grenade” var jag övertygad om att Beans andra album skulle vara ungefär världens bästa skiva.

Gissa om jag blev besviken.

Jag gick aldrig riktigt igång varken till ”Tomorrow Right Now” eller ”Now Soon Someday”. Det var lite som Dizzees två album: någonstans ville jag gilla det. Någonstans gillade jag verkligen delar av materialet – ett gillande som dock för det mesta begränsades till enskilda ljud. När ljuden sattes samman rasade helheten rätt snabbt.

Ytterligare ett skäl till att jag ville gilla både Beans och Dizzee mer låg i deras trevande steg i förhållandevis mörka fläckar på musikkartan. På ”Boy in da Corner” och ”Showtime” lyckades britter än en gång hitta ett nytt sätt att trycka ihop hiphop med den inhemska dansmusiken, medelst träklubba. Beans, å sin sida, tog en sväng förbi det sena åttiotalets elektriska hiphop och blandade in en släng knaster från tvåtusentalets lika elektriska digitalmusikgenrer. Lite samma tripp som Prefuse 73 också löste biljett till. Det vore däremot lögn att säga att Beans gjorde det mesta av förutsättningarna.

”Shock City Maverick” rullar på i precis samma hjulspår.

Eller, ja, det var väl min reaktion efter första genomlyssningen. Och den andra. Och den femte. Det är väl först där någonstans som ”Shock City Maverick” så sakteliga börjar öppna upp sig. Eller rättare sagt, det är först då jag lyckats yxa mig in igenom den kompakta snårskog som står mellan mig och musiken.

Egentligen är saker och ting inte särskilt annorlunda jämfört med tidigare Beans-grejer. Ibland får jag känslan att Beans inte spelat riktigt lika mycket Boggle med trasig hårddisk som förut, men det kan också bara vara ett försök att övertyga mig själv. Musikaliskt är det fortfarande hiphop av allra mest nedstrippade stuk, likt Madlibs många projekt, byggt kring en ångvältsbas som mullrar över allt i sin väg. Men till skillnad från hiphop av mer traditionellt snitt ger Beans inte lyssnaren någon som helst chans att hämta andan – alla luckor i ljudväggen fylls snabbt igen med, tja, ljud av allehanda slag. Det gör att ”Shock City Maverick” är en riktigt skitjobbig skiva att lyssna på om man inte verkligen ställt in hela kroppen i Beans-läge.

Visst finns det undantag, i synnerhet instrumentala rekviem-discon ”You're Dead, Let's Disco” (ja, årets låttitel) med gigantiska kyrkklockor, trummor som studsar runt mellan högtalarna, plågat scratch och ett jäkligt irriterande klockspel. Själv finner jag mig själv mest till rätta hos de spår där hiphop-banden bakåt är som starkast. ”Blind Driver”, i gränslandet mellan tidiga LL Cool J och Boogie Down Productions, är ett exempel.

Men riktigt sådär överjävla bra som jag hoppades att ”Shock City Maverick” skulle bli efter att ha hört ”Diamond Halo Grenade” blir det egentligen bara en gång. Allra sist.

När ”Diamond Halo Grenade” rullar igång.

Samtidigt som baskaggen sparkar in trumhinnorna i nästa vecka timewarpas musiken tillbaka till 1987 och landar mitt i Mantronix. Visst är jag färgad av tidsresan, men jag kan inte låta bli att känna att Beans i ”Diamond Halo Grenade” både till röst och flyt ibland påminner vädigt mycket om Bryce Luvah. Ja, och så förstås minnesvärda textrader som ”It's big dick mentality / stunt cock commando / anal sex assault rifle / rectum Rambo” och ”swallow a dictionary and spit it back”. Skulle jag ha placerat ”Diamond Halo Grenade” på ett hiphop-album från 2004 hade det inte blivit ”Shock City Maverick”, utan Beastie Boys ”To the 5 Boroughs”.

Resten av ”Shock City Maverick” är aldrig riktigt i närheten av ”Diamond Halo Grenade”, men efter att ha jobbat sig in i albumet växer det till sig rätt många snäpp. Det är dessutom betydligt bättre än något Beans släppt på egen hand tidigare.

Närma dig på egen risk.