I en intressant text i DN beskrev Jan Gradvall den nya medievärlden. Aftonbladets bilaga Klick! i synnerhet. En ny, skön värld som Gradvall sammanfattar med orden

Bort med texter om musik och film, det som av tradition brukat dominera nöjesbilagor. Bort med krönikor och recensioner. Bort med text över huvud taget.

Vad som finns kvar är smygtagna bilder på kändisar som visar rumpan.

Sveriges två största kvällstidningars fredagsbilagor, Expressen Fredag och Aftonbladet Puls, sprang många år sida vid sida med sina inarbetade varumärken. Två nöjesbilagor som till innehållet var förvillande lika. Under större delen av nittiotalet var det Puls som sprang först, medan Fredag försökte hänga med (samma situation som hos modertidningarna). Men trots att båda bilagorna förnyats och justerats har deras kärna hela tiden förblivit densamma: film och musik, med utvikningar kring tecken i tiden, som mode och teknik (företrädelsevis av mobil natur).

Med Klick! går en era i graven. Och en ny tar sina första stapplande steg.

Det Aftonbladet, med redaktör Per Gunne i spetsen, gjort är helt enkelt att hinka ut Puls centrala byggstenar genom rutan och på allvar tagit in de svenska kvällstidningarna i dokusåpaåldern på allvar (just dokusåparapporteringen återfanns ju tidigare i princip bara i huvudtidningarnas nöjesdelar). Resultatet: +53 000 sålda tidningar. En fingertoppskänslighet som med andra ord vida överstiger det konkurrenten Expressen försökte sig på under Joakim Berners styre.

Ända sedan rock'n'rollen rasade in i kärnfamiljens trygga hem, och la grunden till den ungdomskultur (och ungdomskult) som idag är en självklar målgrupp för trendsättare, har populärmusiken alltid varit stått för en stark identifiering. Identifiering genom vilken musik man lyssnar på och identifiering genom de uttryckssätt den valda subgruppen tar sig. Musiken har kanske varit den kulturyttring som mer än någon annan genomsyrat ungdomskulturen, då den alltid varit närvarande och på många sätt också varit den direkta orsaken att ungdomar träffas (klubbar, konserter osv.). Det är inom musiken de riktigt stora idolerna för det mesta funnits. Under nittiotalet förändrades de förutsättningarna i en handvändning.

”Jag är, alltså finns jag” förvandlades en gång för alla till ”Jag syns, alltså är jag”.

När Gradvall ritar upp släktträdet fram till dagens Klick! från Tom Hjelte fram till Ebba von Sydow sammanfattar han på samma gång det förra decenniet. På många sätt återfanns den enda riktiga skillnaden mellan Expressen Fredag och Aftonbladet Puls i medarbetarna. Profilerna. Den som förmodligen mer än någon annan kom att förknippas med Puls var just Tom Hjelte. Tom Hjelte och inne-/ute-listan.

Det som egentligen bara var en liten nonsenslista för att fylla ut några spaltcentimeter i slutet av Puls växte sig snabbt till något betydligt större. Inte minst rent bokstavligt, när Hjelte mot slutet hade ett helt uppslag. Människorna i listan var för det mesta redan på förhand kända genom insatser inom populärkulturen, men med tiden kom alltfler av platserna att upptas av människor vars enda mediala insats var att vara med i en dokusåpa. Ibland inte ens det – i vissa fall skapades nya kändisar enbart på att de plockats med i listan. Inne-/ute-listans makt kom snart att sprida sig långt utanför Puls-bilagans sidor, när fraser som ”har toppat Aftonbladets Puls inne-/ute-lista” kom att återfinnas även i beskrivningar av väletablerade mediapersonligheter.

Den utvecklingen var naturligtvis helt självklar, i och med att hela kändisskapet kom att demokratiseras under nittiotalet (en utveckling som accelererat detta årtusende). Det enda som numer krävs för att bli ”kändis” är att sitta inspärrad i ett hus några dagar eller bli ivägskjutsad till en öde ö lika länge. Allt framför tv-kamerornas kallt stirrande linser. Om du vinner eller inte spelar mindre roll, kommer du med har du säkrat dina femton minuter i strålkastarljuset. Bara att göra det mesta av det.

På samma sätt har också ungdomskulturens ikoner, om man så vill, trivialiserats. Idag är identifieringen med musik betydligt svagare. Visst, det är fortfarande viktigt vad man gillar och inte gillar, men däremot har människorna bakom musiken trillat ner rätt många pinnhål i prioriteringsordningen. När man idag går på klubb är det inte längre för musikens skull, utan istället för att se den senaste omgångens dokusåpakändisar göra något på en scen eller kanske bara för att vara gästbartender. Musik är idag något man laddar ner för några minuters underhållning (eller snart ännu vanligare – för att fungera som ringsignal i den betydligt viktigare mobiltelefonen). Till och med musikkanalernas musikanal, MTV, håller på att förvandlas till en enda lång dokusåpa med några musikvideor pliktskyldigt instoppade för att leva upp till namnet (samtidigt som även detta är en alldeles självklar utveckling, med tanke på att det i princip var MTV:s ”The Real World” som var första dokusåpa ut). Artister är mer och mer med som programledare för något dokusåpa-program, och de gånger artister presenteras i längre reportage är det långt mycket viktigare att verkligen dyka in i deras privatliv (gärna deras hem) än att intressera sig för den musik de skapar.

Med andra ord är alltså Klick! helt rätt i sammanhanget. En nöjesbilaga i en kvällstidning ska bevaka de nöjen målgruppen är intresserad av. Dokusåpakändisar. Kändisars mest privata privatliv. Filmerna och musiken kan man ladda ner på nätet och slit-och-släng-konsumera. Detsamma gäller för dokusåpakändisarna, men på något underligt sätt har till och med de kommit att få längre kändislivslängd än artister och skådespelare. Kanske för att dokusåpakändisarna är lättare att identifiera sig med. Alla har ju i princip samma möjligheter att komma med i en dokusåpa. Talang har aldrig behövts så lite som idag.

Men det intressanta i sammanhanget är att även Joakim Berner var helt rätt ute, bara lite för tidigt och lite på fel sätt. När Bonnier tog över gamla Feber, och på köpet fick ett all-star-team av musikskribenter genom Andres Lokko, Lennart Persson, Mats Olsson och Jan Gradvall, sattes ambitionerna högt. Att populärkulturen som bevakades skulle tas på större allvar, både vad gällde utrymmet i Expressen och innehållet. Det gick åt skogen förstås. Det gick helt i stick i stäv med den nya ungdomskulturens intressen.

Trots det kapitala misslyckandet är det just detta som skett med musikbevakningen. I takt med att musik mer och mer marginaliserats inom populärkulturbevakningen har den funnit ett nytt hem: hos finkulturen. Eller åtminstone inom de domäner som tidigare tillhört den finare kulturen.

Hos kvällstidningarna kan man ana spår av den här diskursförskjutningen. Det är ingen slump att skivrecensionerna fick ta sitt pick och pack och lämna sitt traditionella hem i nöjesbilagan och flytta in i Aftonbladets huvudtidning (dessutom på en ny dag: onsdag – att det här också är en följd av att allt fler skivbolag väljer onsdagar som skivsläppsdag just för att få tre dagars försäljning innan recensionerna dyker upp är en helt annan historia). Det är heller ingen slump att Andres Lokko sin sista tid på Expressen fick byta bilagan mot huvudtidningen för sin spalt. Popmusik är inte längre ”nöje”.

Popmusik är ”kultur”. Åtminstone vad gäller bevakningen.

Men popmusiken har inte bara knuffats in på en ny spelplan, den har lika mycket kommit att släpas in dit. För även om människorna som tillskriver sig en tillvaro inom den finare kulturen i grund och botten är desamma har även dessa föryngrats. Med föryngringen har följt nya ramar. Som så ofta är fallet har definitionen av ”finkultur” (eller åtminstone ”finare kultur”) kommit att starkt färgas av den populärkultur man växt upp med. Jazzen har sedan länge haft en självklar plats här. Artister som The Beatles, David Bowie och Bob Dylan flyttade in någon generation senare. Nu, när det är sjuttiotalister och till viss del åttiotalister som sätter agendan, är det inte alls särskilt konstigt att skriva essäer om disco eller The Clash mitt i hjärtat av DN:s eller Svenskans kulturdelar. Eller för den delen ha långa utsvävningar om hiphop som fenomen.

De nya grindväktarna har, precis som deras kollegor före dem, definierat om kulturbegreppet för att passa deras egen smak.

Ett av de tydligaste exemplen det senaste året är Annies osannolika ”Chewing Gum”. Inte så mycket för att den Richard X-producerade popbagatellen blivit en hit – den är på många sätt en typisk jättehit – som för den uppmärksamhet den fått utanför MTV-skräpp-kultursfären. Där användes helt plötsligt ord som ”kontext” i långa utläggningar för att förklara varför ”Chewing Gum” var så mycket bättre än alla andra MTV-dängor som låter ungefär likadant. Självklart var också ord som ”smart” och ”intelligent” vanligt förekommande” i beskrivningarna.

I krönikan konstaterar Gradvall också att det faktum att popmusiken idag nästan förlorat sin givna plats inom populärkulturbevakningen gett kulturyttringen en unik möjlighet till nystart:

Efter att ha sönderexploaterats av kommersiella intressen i decennier har rockkmusiken därför nu fått en unik möjlighet att börja om från början. Rockmusiken kan återigen bli ett marginellt undergroundfenomen – ointressant för den breda nöjesbevakningen i kvällstidningarnas bilagor – och kan därmed slippa att sammanblandas med Melodifestivalen och pepparkakstest.

Mycket kan säkerligen ligga i detta, men samtidigt är den nya situationen på många sätt upphov för en dubbel identitetskris för populärmusiken. Dels att musikens plats förskjutits på den kulturella kartan, med en efterföljande osäkerhet kring bevakningens form och dels en osäkerhet kring musikens förhållande till omvärlden. En stor del av musikskapandet har byggts kring utanförskap, i synnerhet utanförskap i relation till ”det etablerade”. Andra har medvetet strävat efter att gå på kollisionskurs med det etablerade och i mesta möjliga mån försökt få den etablerade kultursfärens ogillande (som ett tecken på att man lyckats). Vad händer när den breda massan fullständigt struntar i att lyssna på det man gör och det smalare etablissemanget välkomnar försök till små uppror? Var hittar man sin plats då?

Kanske kommer vi att blicka tillbaka på Klick! som en av de definitiva vändpunkterna. Som startpunkten för ett tydligt paradigmskifte inom den kulturella sfären, där till och med den bredaste massmusiken bara tas upp i de smalaste av kanaler. En revolution i skuggan av den digitala. I det tysta. En revolution som inte kommer att synas på tv.

Eller åtminstone inte i kvällstidningarnas nöjesbilagor.