En enad brittisk musikpress hyllar och kallar dem ”rappens The Darkness”. Vår egen hip-hop-förstå-sig-påare Fredrik Strage håller visst inte med.

I vetenskapens namn tog jag tag i saken och genomförde en empirisk studie för att se vem som hade rätt. Av resultatet kan man tydligt läsa att denna skiva inte fungerar på en förfest. Enda kommentar var för övrigt att Goldie Lookin' Chain lät ungefär som The Streets – en likhet som slutar någonstans vid brittiska dialekter. Att personerna som medverkade i denna studie valde Live, Dolly Parton och Aerosmith istället, och för övrigt inte vet vem Strage är överhuvudtaget, kan ha något med saken att göra.

Den här greatest hits-plattan är egentligen en debut. Goldie Lookin' Chain gör en retrotripp med glimten i ögat.

”Guns don't kill people – rappers do.
I seen it in a documentary on BBC 2″

”Beef”, eller valfri hop-hopdokumentär; i en tid när 50 Cent med sällskap hjälper hip-hopgenren att lyckas göra parodi på sig själv, är detta egentligen inte alls parodi. Det är kanske snarare Goldie Lookin' Chain som är den riktiga hip-hopen. Avsaknad av humor skulle kunna bli hip-hopens död.

Goldie Lookin' Chain låter lite som ett soundtrack till Mupparna (i ”Half Man Half Machine” möter vi kakmonstret), lite som Puppet Masters kanske borde låta. Bitvis är det lysande. Singeln ”Guns Don't Kill People, Rappers Do” är riktigt bra, men allra bäst blir det nog när de rappar om döda förebilder i ”Self Suicide”.

Utan just dessa två låtarna hade betyget blivit ett par snäpp lägre. För även om det hela tiden är charmigt, blir skivan aldrig i närheten så bra som de bästa låtarna.