Jesus was a cock sucking jew from Galilee
Jesus was just like me!
A homosexual nymphomaniac
walking the streets of Galilee

Och så finns det de som påstår att provokationen är död.

Drew Daniel, mannen bakom The Soft Pink Truth, är till vardags ena halvan i alternativknasiga Matmos. Ibland, när pressen att vara alternativknasig blir lite väl mycket, kastar Drew plastikkirugknivarna och gör minimalistisk techhouse som en vanlig man. Då kallar han sig The Soft Pink Truth. Och är bara lite alternativknasig.

Inför sitt andra album tyckte Drew att det var dags att gå tillbaka till rötterna, som i hans fall betyder engelsk punk och amerikansk hardcore. Åtminstone är det vad pressmaterialet säger, själv känner jag inte igen ett enda namn. Vilket kanske inte är särskilt förvånande med tanke på att de artister som gjorde originalversionerna av låtarna på ”Do You Want New Wave” var engelska punkare och amerikanska hardcore-människor som gjorde musik i skarven mellan sjuttio- och åttiotal. Inte min pryl, riktigt.

Så innan någon hinner säga något: nej, jag har absolut inga referenser att hänga upp originalen på. Och heller ingen aning om hur The Soft Pink Truths versioner står sig mot originalen. Däremot är jag rätt övertygad om att nyversionerna fullständigt sopar banan med dessa. Ett fullständigt objektivt konstaterande, givetvis, och alls inte färgat av att jag varken gillar engelsk punk eller amerikansk hardcore.

”Do You Want New Wave” blir på det hela taget en rätt schizofren historia. Dels genom att urvalet är hämtat från två rätt så skilda textideologiska skolor (se bonusinfon): det blir å ena sidan politik och å andra sidan lite mer… vardagliga teman. Men också genom att de tio låtarna försetts med rätt olika kostymer. Inledande ”Kitchen” (med sin synnerligen djuplodande text) läggs över en slags inverterad human beatbox, maskin-stylee, med i princip bara en enda keyboardslinga som enda motvikt. ”Do They Owe Us a Living” å andra sidan blir kantig electro i sin mest avklädda form, med sin politiska pamflett iskallt pratsjungen av Vickie Bennett. ”In School” är klippåklista-disco i bästa Coldcut-anda, ”Media Friend” mikrodisco och ”Real Shocks” post-punk. Och när ”Homo-Sexual” popcornstudsar runt i högtalarna tänker jag nästan ”booty bass”. Av flera anledningar. Ja, ända fram till dess att låten förvandlas till dödsmetallsdisco av Squarepusher-snitt.

Intressant, kort sagt. Och då har vi ännu bara snuddat vid texterna.

Can't get no pussy and no release
and no ride and no head
and no clothes and no ice-cream
and no service and no sleep”

Drew knarrar fram Teddy & The Frat Girls filosofiska spekulationer i en viskande duett med Blevin Blectum. Alla som tänker ”DJ Assault”, upp med en hand.

Fast riktigt roligt blir det i albumets två sista låtar. Dels Nervous Genders ”Confession” och sedan The Angry Samoans (namnet!) ”Homo-Sexual”.

Alla som gillar det politiskt korrekta uppmanas härmed att sluta läsa ungefär nu. För politiskt korrekt är det knappast.

Efter att först ha konstaterat att Jesus är en kuksugande jude, tillika bög, i ”Confession” (och därigenom skaffat sig sådär en miljard nya ovänner) vänder Daniel på bordet och kastar fram ”Homo-Sexual” med sin, ska vi säga, inte helt nyanserade och positiva bild gällande homosexuella i allmänhet och bögar i synnerhet (vilket betyder ytterligare en miljard nya ovänner).

Screw your wife in the behind
Tell your kids you're doing fine
Goddamn no good stupid liar
Sucking dick your pants on fire

Homosexual – up the ass
Homosexual – make it last
Homosexual – jerk me off
Homosexual – go get lost!

Jodå. Så att. Och det finns mer att hämta här. Men så vänds bordet ytterligare en gång för albumets allra sista spår, en synnerligen ödesekande knappt minutlång tolkning av ”Lookin' Back”, en gång framförd av Carol Channing. En gay-ikon, tydligen.

”Do You Want New Wave” blir förmodligen en slags uppgörelse med Drew Daniels punkförflutna, en uppgörelse kännetecknad såväl ursprungsmusikens känga mot allt vad politisk korrekthet i popmusiken heter och samtidigt sammanställd med en mörk, manisk och lätt skruvad humor, som så ofta i den elektroniska dansmusikens ytterkanter. Det är inte så lite Chris Korda över hela projektet. Att omslaget ser ut som en korsning mellan Judge Death och Iron Maiden-Ed på besök i San Franscisco är så väldigt självklart.

Och samtidigt, trots att det musikaliskt är rätt långt till de genrer originalversionerna är hämtade ifrån, lyckas The Soft Pink Truth bli mer punk än dagens punk.

Ett alldeles objektivt konstaterande. Givetvis.