Lowe.

”Tenant”.

Skulle jag dela ut betyg enbart baserat på den lysande referensen skulle betyget bli väldigt högt.

Men samtidigt är det ett tilltag som också förpliktigar.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag fick svenska Lowes album, men någonstans hade jag ändå hoppats på dansant studsande, elektronisk snyggpop. Med skivan i min hand konstaterade jag att omslaget (inte det yttre kartongditot då) såg ut som någon bisarr korsning mellan Belle & Sebastian och valfritt new romantics-band från tidigt åttiotal. Kan vara ett gott tecken. I pressreleasen upptäckte jag sedan att Lowe till två tredjedelar består av medlemmar från Statemachine.

Börjar. Ana. Oråd.

Mycket riktigt. Musiken på ”Tenant” har faktiskt inget som helst med Pet Shop Boys att göra. Alls. Istället står Depeche Mode sprejmålat över hela gruppens musik. Visst, jag erkänner villigt att mina referenser inom syntmusiken, särskilt den svenska, är rejält begränsade, men det kan inte hjälpas när ”The Vanishing” låter väldigt mycket ”Never Let Me Down Again” och ”Simplicity” (som bär på de snitsiga textraderna ”why complicate things, when it's easier, if you don't?” Sånt gillar jag) har en Depeche-slinga jag inte kan placera just nu (ja, och så rätt många Depeche-ljud under skivans gång). För det är inte tidiga, syntpoppiga Depeche vi snackar om här. Nej, istället den mörka, tunga, ödesmättade och suggestiva Gore-inkarnationen.

Vad är det då för fel med den mörka, tunga, ödesmättade och suggestiva Gore-inkarnationen av Depeche Mode, undrar kanske någon. Inget. Inget alls. Tvärtom en av vår tids absolut främsta popmaskiner.

Men inom musik av det här slaget är gränsen mellan briljant och murrigt tråkig tunnare än en silkestråd vad mig anbelangar. Och det som jag för det mesta hakar upp mig på är dels just de tunga, stöveltrampande rytmer många av dagens syntband verkar föredra och dels de svaga melodierna (eller åtminstone melodier som inte är tillräckligt starka för att fungera som motvikt till den taktfasta grunden). Med det sagt är ”Tenant” långt ifrån dålig. Tvärtom är den synnerligen kompetent, men inte mycket mer. För tung, kompakt, melodilös och opersonlig för mig.

För Lowe kan ju när de bara vill. Det upptäcker jag när ”My Song” rullar igång. Då lyfts lite av betongtäcket och trion dansar obekymrat till de naivt poppiga lättviktstrummorna samtidigt som någon spelar på den akustiska gitarr som råkar hänga på magen. Över alltsammans studsar en alldeles underbart charmerande syntslinga. Det är elektropop i samma glimrande skola som många av New Orders mest akustopoppiga stunder. Inte så lite som The Embassy.

Det är ett Lowe som jag gillar. Ett betydligt mer personligt och angeläget Lowe. Ett Lowe jag gärna hör mer av.

Om någon nu bara kunde övertyga Jörgen, Rickard och Mehdi att släppa Depeche-sargen.