Luomo.

Det är det första jag tänkte när Johan Skugges andra fullängdare började ljuda i lägenheten. Och det andra. Och det tredje.

Jag vet inte vad Johan tycker om den jämförelsen (förmodligen samma sak som de flesta andra artister tycker om att bli jämförda med andra artister: Hallå? Jag! Här! Jag, inte någon annan, OK?), men när jag drar parallellen mellan (främst) ”The Present Lover” och ”Volume” är det menat väldigt mycket som en komplimang.

Både Sasu Rippatti (mannen bakom Luomo, Vladislav Delay och en hel hög andra pseudonymer) och Johan gör nämligen samma slags dansmusik/inte dansmusik. House med tech-förtecken och minimalistisk inredning för försiktigt småtimmesnickande snarare än svettigt discokulepass. Den där sortens ultramaskinella musik som kan vara helt befriad från allt vad melodi och värme heter och bara förfalla till ett montont malande. Det är ofta priset man får betala för den alldeles för snålt tilltagna ljudpaletten.

Men i händerna på dem som verkligen klarar av att locka fram själen i maskinerna kan resultatet istället bli smått fantastiskt. Sasu Ripatti är en sådan person. Johan Skugge en annan.

De absolut främsta stunderna på ”Volume” kommer när Johan tar hjälp av två andra musketörer i ”Bring Me On” och ”Decadence”. Jay-Jay Johanson är den ena, som hjälpt till med låtskrivandet. Laura Delicata är den andra. Även Laura är medkompositör, men framförallt är det hennes röst som lyfter dessa båda låtar till en helt egen nivå (på samma sätt som Johanna Niemelä och Antye Greie-Fuchs hos Luomo). I båda fallen blir det svepande tangentbordsdisco med knarrig bas och digitalt mjuka ljud, som kröns av Lauras blaséintensiva sång, någonstans mellan pratsång och skönsång. Så jäkla bra.

Det finns inget som riktigt kan mäta sig med ”Bring Me On” eller ”Decadence” på ”Volume”, men det betyder inte att resten av materialet är dåligt. Tvärtom. Trots den förhållandevis ringa ljudmässiga variationen blir musiken aldrig tråkig. Små nyanser lyfts fram. Obetydliga ljud i periferin hamnar i centrum och dansar ut igen. Att Johan förutom Laura även tar vokalhjälp av Andreas Byhlin på fyra spår gör förstås att musiken per automatik förses med ett extra element.

Fast egentligen borde jag nog säga att musiken nästan aldrig blir tråkig. För på sina ställen svajar ”Volume” farligt nära den zon där tomgångskörning längre än en minut inte bara är tillåtet, utan ett krav. Fast de stunderna är få.

Vid de första genomlyssningarna kändes ”Volume” trist jämntjock, men för varje varv i cd-spelaren växer den. Blir intressantare, mer personlig. Särskilt i lurar, när världen mellan mig och musiken är begränsad till några få kubikmillimeter.

Jag gissar att det här är en skiva jag kommer att tillbringa många småtimmar med.