En gammal hockeytränare gav en gång instruktionen att gå rakt på mål. Om det stod en målvakt där skulle han också in i målet om så behövdes. Pucken skulle in. Raka rör och inga krusiduller.

Jag har ingen aning om Aura Noir har spelat hockey, men det är i stort sett samma ledord som gäller på ”The Merciless”. Thrashorienterad black metal som blickar mot 1980-talet. Rå produktion och snygga riff av klassiskt snitt. Trumspelet är varierat och sången rå och hemsökt. Åtta spår med en total speltid på dryga 27 minuter. Raka rör och inga krusiduller.

Läser i en intervju att Aggressor anser att ingenting i musikväg slår Sodom före ”Persecution Mania”. Lägg där till att skivan släpps på Fenriz och Nocturno Cultos (båda i Darkthrone) nystartade bolag Tyrant Syndicate och att Blashpemer från Mayhem är med på gitarr. Old schoolstämpeln är svår att undvika.

Inledande ”Upon the Dark Throne” är en hyllning till just Darkthrone. Efterföljande ”Condor” fick mig att titta både en och två gånger på konvolutet om det verkligen inte är ”Gondor” som sjungs, vilket vore smått tragiskt. ”Black Metal Law” är en märklig låt, enbart för att den företrädesvis går i tretakt. Inget ont i det, men när den späs på med baktaktsslag låter det väldigt folkmusiksaktigt. Kanske var det tanken, men nu far mina tankar iväg till Dropkick Murphy's i sina mest ”Rocky Road to Dublin”-liknande stunder och det blir en rätt märklig kombination. Stämningarna är inte så snarlika om man säger så. ”Hell's Fire” och avslutande ”Merciless” är annars två av favoriterna, pigga rökare båda två.

Aura Noir är inte speciellt nyskapande på någon punkt, men det är icke desto mindre ett gediget hantverk framfört med mycket känsla. Att dissa dem för att köra på i samma gamla hjulspår vore bara ett billigt svepskäl.