Jag gick på musikhögskolan i Stockholm när den här skivan kom, jag hade i princip slutat för att börja jobba på den nya folkmusikscenen Stallet och hade egentligen bara några fiollektioner kvar. Nu tror ni att jag kan spela fiol. Det kan jag INTE. Men Sven Ahlbäck – läraren som jag hade tjatat mig till, trots att han egentligen bara hade tid för de elever som går på folkmusiklinjen på skolan – han kan. I was just a teacher. Teachers are the niggers of the musikhögskola, för er som inte visste det.

Jaha, så kom den här skivan och jag fick den nånstans ifrån, antagligen eftersom jag skrivit recensioner i Nerikes Allehanda några år tidigare. Jag sa till Sven att jag skulle skriva en recension på den. Sen kanske det gick några år, Sven, men du ser att jag håller vad jag lovar!

Det är bara en fiol och ett dragspel, men det låter inte som en duo. Man tänker aldrig på det. Det är ett landskap. Hur kan det låta så bra? Vad gör de? Jag har verkligen försökt lyssna efter hur stämmorna går men det är omöjligt att sitta och analysera den här musiken, efter bara några sekunder tappar jag koncentrationen och flödar ut i musiken istället.

Gamla polskor från Gästrikland och den svenska delen av Finland, och nyskrivna låtar av dem bägge. Sven spelar med mycket kvartstoner och ofta ganska kärvt med stråken, men det låter inte alls sådär sorg-och-gammal-mossa som andra skivor med nutida spelmän (och jag gillar verkligen sorg-och-gammal-mossa, mind you). Maria och Sven är enäggstvillingar i varje ton – i skivfodralet skriver de själva att det inte är så ofta den där känslan infinner sig, att man utan en blick känner den andras andning och musiken överraskar en. Det här är en fet näsknäpp åt alla som gnäller om skolade akademiker och musikhögskolor och att man inte kan känna musiken om man behärskar grammatiken bakom den: Maria och Sven är båda lärare och Sven är en framstående musikforskare.

Hur det känns att lyssna på den här musiken för första gången vet jag faktiskt inte. Det beror nog på var man kommer ifrån innan. Har man aldrig hört modal folkmusik eller konstmusik – det här faller nog mittimellan – så kanske den är en främmande fågel. En del kanske tycker att allt låter likadant (som nån sa om Bach, ”bara en massa värdelösa sextondelar”) och har man lyssnat mest på popmusik kan man nog tycka att det är svårt att lyssna på något som inte har sång och en text. Sen finns ju alltid de som skyggar för ordet folkmusik.

Jag vet bara att när jag hör den här skivan så hör jag vidderna och havet och hela tiden fåglar, inte fågelskrän alltså utan det där svepande svischet som man kan tänka sig att vingarna gör mot lufttrycket högt uppe i luften när de flyger.