Death ”Scream Bloody Gore”.
Rancid ”..And Out Come the Wolves”.
Twisted Sister ”Still Hungry”.

Tre skivor som alla har den saken gemensamt att basen är framträdande. Death är i efterhand ganska kul med basen som den är. Rancid har en väldigt bra basist i Matt Freeman som förtjänar att lyftas fram. Twisted Sister vet jag inte riktigt var jag ska placera.

”Stay Hungry” var den första skivan jag köpte. Jag tjatade sönder min ömma moder till dess att vinylbiten inhandlades. En underbar skiva fortfarande. ”Still Hungry” är enligt bandet ”Stay Hungry” som den skulle ha låtit redan 1984. Då led skivan av en för luftig och radiovänlig produktion, något som åtgärdas till denna nyinspelning av det klassiska verket. Med på skivan är också sju extraspår. Några är nya, några är gamla spår som inte kom med på skivan när det bagav sig och ”Heroes Are Hard To Find” spelades in 1998 till Dee Sniders film ”Strangeland”.

Det märkliga är att jag tycker att ”Stay Hungry” har bättre bett i gitarrerna än vad ”Still Hungry” har. På ”We're Not Gonna Take it” låter de sorgligt gubbiga och jag får för mig att låten går långsammare än vad den gjorde 1984. Likadant med ”The Beast” även om det inte är lika störande i det fallet. ”We're Not Gonna Take it” har dessutom gjorts om så till vida att publikljudssamplingen innan refrängen tagits bort och gitarrsolot har gjorts längre, det senare en klar nackdel anser jag. Något som även slår mig är hur pass väl Dees röst verkar ha hängt med genom åren. Bra tryck i pipan än i dag.

Trummorna är en annan tydlig skillnad mot originalet. Genomgående lirar A.J. Pero annorlunda trummor, lite mer avancerade. Visst, bättre trummor, men jag gillade enkelheten som var en av styrkorna med ”Stay Hungry”. Ibland när han rullar på med ett fill får jag dessutom känslan att han kommer in lite sent i kompet igen, även om han håller sig på banan hela tiden.

Sedan har vi det här med basen då. Basen tar alldeles för mycket plats. Att mixa den högre än gitarrerna gillar jag inte alls. När Mark Mendoza dessutom freebasear på i Matt Freeman-stil (nåja, åt det hållet i alla fall) så tar den alldeles för mycket plats. den alltför framträdande ”galoppbasen” på megahiten ”I Wanna Rock” tar definitivt ner intrycket på den låten.

När det gäller låtmaterialet är det oklanderligt. ”Burn in Hell”, ”The Beast” och ”S.M.F” är fortfarande bäst så här 20 år senare, men ingen låt är direkt dålig. De nya versionerna är egentligen bara lite sämre producerade, märkligt nog.

Även de extra spåren håller och ger definitivt skivan ett mervärde. De nya når inte riktigt upp till de klassiska nio spåren, men de gamla dängorna ”Never Say Never” och ”Blastin' Fast and Loud” sitter finfint. ”Heroes are Hard to Find” har en lite väl svulstig refräng för min smak.

Tvingas jag välja på ”Stay…” och ”Still…” så blir det ett riktigt svårt val. Jag gillar produktionen på den gamla bättre, men de extra låtarna på ”Still…” hade jag inte velat missa. Båda två har en självklar plats såväl i mitt hjärta som i min skivsamling.