Imani och Romye har hunnit bli trettio och skaffa barn. Vad gör man när man hunnit bli trettio och skaffa barn?

Man börjar knarka förstås.

Okej, att medlemmarna i The Pharcyde gillar att röka på är väl inget nytt. Säg hej till ”Pack the Pipe” och ”Quinton's on the Way”. Men den här gången har man lagt alla försök att dölja det långt bakom sig och hoppat på den inrökta Cypress Hill-bussen.

”Humboldt Beginnings” är i princip en 23 spår lång hyllning till det gröna. Texter om hur mycket kuligare allt blir när man puffar. Bilder som säger samma sak. Låttitlar. Tydligen ska det i cd-häftet till och med finnas recept på hur man kan göra sina brownies lite roligare (sådana man kan bjuda sina arbetskollegor på, alltså). Men visst. Tycker man det är kul, så. Det finns rätt många rappare som har kunnat göra bra grejer av sin kärlek till Mary. Det är just där problemet ligger. Att Pharcyde inte lyckats göra några kul grejer.

Allt är knarkets fel. Att gruppens förmodligen två mest kreativa medlemmar har hoppat av sedan starten har givetvis ingenting med saken att göra.

Borta är lekfullheten. Charmen. Svänget. Det tajta mickpassandet. Kvar är trötta beats och, just det, ett gäng texter om att röka på (jo, några andra teman hinner avverkas, det ska erkännas). Imani och Romye vevar ”Just an Illusion” ett par varv till och snor några textrader från Prince. Inte så mycket mer.

Mot slutet nosar Pharcyde på sin forna form i ”Choices” och ”Dedication”, men det är så dags då.

Mitt omdöme kring förra albumet ”Plain Rap” var, så här i backspegeln, något snäpp för översvallande. Men att ”Plain Rap” fortfarande är ett väldigt helgjutet hiphop-album, och sorgligt förbisett, gäller i allra högsta grad. Efter tre smått klassiska album låg ”Humboldt Beginnings” väldigt högt upp i listan över skivor jag hoppades på i år.

Istället fick jag… det här.

Blunted on reality nästa gång, tack.