Att Patrik Hamberg och jag sammanställde vår Nordik Beat-special i ungefär samma veva som Stonebridge släppte sitt debutalbum kändes nästan som mer än en slump.

Stonebridge var ju förstås i skarven mellan åttio- och nittiotal ett av de viktigaste namnen i skapandet den dansundergenre som kom att få just namnet Nordik Beat. Svensk dansmusik. På många sätt startskottet för den ställning svensk klubbmusik kom att få runt om i världen under nittiotalet. För Stonebridge själv kom det definitiva internationella genombrottet i den numer nästan klassika remixen av Robin S ”Show Me Love”. Men det har alltså dröjt ända tills nu för Stonebridge att släppa ett helt album i eget namn. I samma veva som Patrik och jag sammanställde vår Nordik Beat-special.

Att DaYeene gästar på ”Can't Get Enough” gör inte direkt banden till Nordik Beat-dagarna svagare, om vi säger så.

Och givetvis har Patrik och jag en väldigt stor del i framgången för ”Can't Get Enough” och låtarna som återfinns på den.

Det är ungefär här jag skulle vilja hylla ”Can't Get Enough” nära nog enbart på lång och trogen tjänst från Stonebridges sida. Men nu är det här ett album fyllt med dansmusik och album fyllda med dansmusik har för det mesta ett och samma problem: att de är album fyllda med dansmusik. Dansmusik är kanske en av de sista riktigt singelinriktade genrerna och när människorna bakom en eller två hits som exploderat på varenda dansgolv i västvärlden (och ibland längre bort än så) ska ge sig på det långa formatet händer för det mesta en av två saker (ibland båda två): det vinnande konceptet återanvänds i en handfull sämre versioner eller så försöker sig artisterna eller producenterna på att bredda sig. I båda fallen går det för det mesta sådär.

”Can't Get Enough” är inget undantag. Det finns ett gäng låtar som faktiskt är rätt såsiga. Titelspåret, med sin houseifierade afrofunk och sin falsettsång är snygg som bara den, men tappar rätt snart sin lyster. ”What a Day” känns mest som ett flummigt Ibiza-chill-försök. ”Deeper Love” är inte Clivillés & Coles småklassiker, men påminner väldigt mycket om densamma. Bara tråkigare. Och de hårdare tongångarna i ”A Little Bit Crazy” är verkligen bara tråkiga.

Slut på gnällandet.

För hur mycket jag än tycker att Zhané-vibbande ”Show You How” eller g-funken i ”Let's Loze It” funkar betydligt bättre än jag trodde så är det ju när strålkastaren vänds mot ett discogolv som Stonebridge funkar bäst. Och sånt finns det gott om här.

Sedan finns det ju förstås de låtarna som glittrar mer än övriga. ”Desire”, som inte så lite påminner om Ultra Natés ”Free” (den låt Ultra sjunger på ”Can't Get Enough” hamnar tyvärr i tråkfacket), med sina discostråkar och Bonnie Bailey-sång är en av låtarna jag återkommer till gång på gång, liksom den svängiga sambahousen i ”Clorophilla (Put a Little Love)” (med Isabel Fructuoso). För att inte tala om lyckopillersinjektionen ”Gotta Give It Up”, där världens bäste Kenny Thomas återuppstått med en strålande insats. En låt som för övrigt för tankarna till Thereses Stonebridge-producerade ”Monkey”.

Om man kan prata om en Gaye/Terrell-effekt låter jag vara osagt, men just kombon Stonebridge/Therese är den som kröner även ”Can't Get Enough”. Dels genom ”Take Me Away” (stråkarna! stråkarna! stråkarna!), men framförallt genom ”Put 'Em High”. Blått vemod och anabolaextatisk glädje sammanpressat till fem och en halv fantastiska minuter. En av årets allra bästa singlar som förtjänat varenda sekunds radiospelning den fått. Snyggt, svängigt, melodiöst och innerligt. Danspop som har precis allt det som Annies ”Chewing Gum” borde ha varit. En av årets utan tvekan bästa låtar.

Ba-be-ba-bao ba-ba-be-ba-bao.

Det är bara en skräddarsydd dans som fattas.