När LL Cool J 1995 fick frågan varför han valt supermjukisarna Boyz II Men att gästa på singeln ”Hey Lover” (det här var innan LL helt funnit sig till rätta i r'n'b-hiphopens fålla) svarade han ungefär att det berodde på att de var världens bäst säljande r'n'b-stjärnor. Makin' money, honey. Befriande ärligt på något sätt.

Kort sagt samma anledning som gjorde att R Kelly och Jay-Z bestämde sig för att slå sina påsar ihop på ”Best of Both Worlds”. Två artister som tillhörde de största inom respektive genre.

Om någon behöver övertygas ytterligare är det bara att ta en titt på omslaget till ”Unfinished Business”.

Chicago och New York City. Jorden. R Kelly och Jay-Z. I den ordningen. Större än livet.

Nu har ju ödmjukhet aldrig varit något som vare sig Kelly eller Jay-Z blivit kända för – snarare det omvända. Det var ju också med högt ställda målsättningar de gick in i studion till ”Best of Both Worlds”: för att spela in en klassiker. En klassiker som skulle en ny standard både vad gällde försäljning och kreativitet. Nu blev det inte så.

Visst, det blev långtifrån en försäljningskatastrof, men med amerikanska mått ändå rätt blygsamt (inte minst med tanke på de båda herrarnas respektive siffror). Långt värre var att ”Best of Both Worlds” blev en rätt stor besvikelse rent materialmässigt. Det som skulle bli en kreativ smältdegel blev istället en helhet bra mycket sämre än delarna. Rätt trist, till och med.

Ännu en anledning till att hela mästarmötet rann ut i sanden var förstås det faktum att Jay-Z vände Kelly ryggen snabbare än ögat när anklagelserna mot Robert började rasa in. Efter att stormen nu börjat bedarra verkar det dock som affärsmannen i Jay-Z (eller ja, i dem båda) kan ha överseende med detaljer som personliga gräl. Tillbaka tillsammans igen. En gemensam turné är en kassako och dessutom ett lysande tillfälle för Kelly att vända blad och fortsätta med sitt liv. Att rykten ger sken av att förhållandet mellan dem båda alltjämt är ansträngt är en annan femma (senast idag kan man läsa rapporter om små fnurror på tråden i form av att medarbetare till Jay-Z pepparsprejat Kelly till ett sjukhusbesök). Är man affärsman så är man.

Personligen var jag inte särskilt imponerad av ”Best of Both Worlds”. Visst, förväntningarna lär ju ha spelat in, men även när jag några gånger senare försökt lyssna på skivan har jag aldrig hittat något som fått mig att ändra uppfattning. Det kändes varken hackat eller malet. Material som föll bort i någon gallring inför ett Jay-Z- eller Kelly-album. ”Unfinished Business” är inte annorlunda, när elva tidigare outgivna låtar samlats ihop.

Det blir inte händerna-i-luften-sväng som i Jay-Z:s bästa partystunder, inte heller betongdammig gata. Det blir inget varmdunkande jeepgung, Kelly-stajlee, men heller inga supersvulstiga och innerliga hjärtekrossarballader. Med, vad det verkar, ”Fiesta” som utgångspunkt har Tone och Poke svängt ihop några ljumt smågungande upptempohistorier som är förvånansvärt intetsägande. En spansk gitarr och ett lite halvengagerande beat. Allt är väldigt lagom för att täcka upp så många gemensamma ytor de bådas fans kan tänkas ha. Inte för mesigt och smetigt för Jay-Z-fansen, men heller inte för mycket hiphop för Kelly-fansen. Lite lagom. På ett trist sätt. Till och med gästspelen av Foxy Brown och Twista känns bleka.

Det är lite kul att Kelly och Jay hinner riva av ”Award Tour”, ”La Di Da Di”, ”The Ruler's Back” och ”The Show” i ”The Return” (och att såväl Slick Rick som Doug E. Fresh dyker upp i remixen). Och balladen ”Feelin' You in Stereo” är klassisk välsmakande Kelly-soul (men poängen med ett möte av det här slaget är väl ändå att plocka ut det bästa från två världar och göra något av det). Men i övrigt är ”Unfinished Business” inte mycket att hurra över. Kompetent, men fegt.

Har du redan ”Happy People/U Saved Me” (ett betydligt mycket bättre album) räcker det som årets Kelly-inköp. Och ja, till och med ”The Black Album” är mer intressant.

Fast hologrambilden är rätt snygg.