Recension
- The Disrupt (CD) Oh No
- 2004
- Stones Throw/PIAS/Playground
[OH NO]
Lyssna
Externa länkar
- Stones Throw
- Oh No hos skivbolaget.
Den här recensionen är ett undantag. Den här skivan förtjänar nämligen [OH NO] inte alls att bli recenserad. Den här skivan är av en typ som jag sannolikt bara kommer att recensera väldigt sparsamt framöver.
Men vi återkommer till det.
Att Oh No, eller Michael Jackson (nej, inte han), skulle ta steget fram till micken var kanske ingen större överraskning, med tanke på att pappa heter Otis Jackson, [STONES THROW] med förflutet som soulsångare under sjuttiotalet, och att storebror Otis Jr. för det mesta kallar sig Madlib.
Ännu en musikalisk Jackson-familj, alltså.
Lika lite är det en överraskning att just Madlib ryckt [OH NO] in och hjälpt till med producerandet av Oh No:s debut ”The Disrupt”. Resten av tiden har i princip Oh No själv rattat (med några [STONES THROW] inhopp av J Dilla och Kan Kick).
Med den bakgrunden och den laguppställningen är det också inte särskilt överraskande hur ”The Disrupt” låter. Som en Madlib-skiva. Mest hela [OH NO] tiden. Även den majoritet som Oh No själv producerat. Som del tre i en trilogi.
Men till skillnad från, säg, ”Madvillainy” och ”Champion Sound” känns det som att vyerna samtidigt vidgats en aning. I centrum står fortfarande de mullrande och skitiga rytmerna, ständigt genomslagna av basen, men här finns inslag av såväl Public Enemy [STONES THROW] och KRS-ONE som melodisnuttar från lågbitiga dataspel. Ibland förvandlas ”The Disrupt” nästan till hetsigt Bomb Squad-kaos, medan jag andra gånger kommer på mig själv med att tänka på Kanye West och liknande soulinfluerad hiphop.
Men [OH NO] så har vi det stora problemet. Anledningen till att jag egentligen inte borde skriva den här recensionen.
[STONES THROW PROMO]
Promon är sabbad med ständiga påminnelser om att jag minsann lyssnar på en promo. Tack för det. Visserligen har Stones Throw (eller är det PIAS?) den här gången [OH NO] gudskelov taggat ner flera steg jämfört med ”Madvillainy”. Det går faktiskt nästan att lyssna på ”The Disrupt”. Men bara nästan.
Jag kan köpa att promo-skivor levereras i enklare förpackningar, till och med när mycket relevant [STONES THROW] information om de respektive låtarna saknas. Men när musiken sabbas (fanns albumet ute på nätet långt innan några promoskivor ens nådde Europa? Har påven skojig mössa?) så är det kass på så många sätt att det inte finns.
Oh No är ett välkommet tillskott [OH NO] till Madlib-familjen. ”The Disrupt” är en riktigt bra skiva, särskilt om man gillar ”Madvillainy” och ”Champion Sound” (ja, eller några andra Madlib-projekt som Quasimoto).
Men jag kan bara bedöma den skiva [STONES THROW] jag fått i min hand. Den skiva skivbolaget tycker ger en rättvis bild av den slutgiltiga produkten.
Och skivan jag fått i min hand är inte värd ett högre betyg.
Tyvärr.
[OH NO]
[OH NO]
[OH NO PROMO]
Publicerad: 2004-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2004-11-04 00:00
6 kommentarer
Helt rätt! Det finns inget jobbigare än såna där jävla skydd. Särskilt då man kan känna att det ligger en mycket bra skiva där under
#
tips: skit i att recensera då. ingen vill veta vad du tycker om en promo som förstörs av konsiga ljud och störningar, vänta tills skivan kommer. syftet med en promo är att folk ska få lysna och få ett hum om hur det låter utan att man för den delen sprider matrialet.
#
ank: Precis poängen med min recension: att skivor av den här typen fortsättningsvis endast undantagsvis kommer att plockas fram för recension. Jag förstår mycket väl poängen med kopieringsskydd, men med tanke på att vi fick promon efter det att albumet släppts i butik känns det helt meningslöst. Då är det att göra sig själv en otjänst som skivbolag (ja, eller distributör).
#
Jag förstår precis vad du menar Ola, det är skitirriterande när bolagen skickar ut sådana här versioner av plattor. Fast det här korståget som du har gett dig ut på verkar en aning hopplöst och att skriva recensioner där du dissar bra skivor tror jag bara skadar artisten. I det här fallet Oh No, en trevlig och duktig kille som förtjänar mycket mer uppmärksamhet och props än vad han får. Jag är rädd för att du med ditt låga betyg skrämmer bort folk som annars kanske skulle ha kollat upp Oh No. Jag tror nämligen att det finns många som bara skummar recensionerna dvs läser bara betyget och rubriken.
#
Martin2: Ja, jag är medveten om balansgången. Det är ju, som jag skriver, därför jag inte kommer att skriva om skivor av den här typen framöver (väldigt sällan i så fall). Då får artisterna samtidigt ännu mindre ljus på sig. Även om man skummar en recension kan man fastna för namn man känner igen och sedan på egen hand gå vidare och kolla upp. Tyvärr, säger jag. Jag är ju fortfarande övertygad om att det stora problemet med skivor som läcker ut på nätet inte ligger hos musikskribenter. Musiken för det mesta ut långt innan den ens hunnit så långt i produktionskedjan. På så sätt skjuter skivbolagen sig sjävla (och sina artister) i foten.
Om musiken är förstörd kan jag inte göra en rättvis bedömning. Faktiskt inte ens skaffa mig ett rättvist hum.
#
Jag gillar skivan. Som en light-version av Madlib.
#
Kommentera eller pinga (trackback).