Ibland behövs det bara en enda detalj för att stjälpa ett i övrigt skitbra album.

Jag är verkligen ledsen att säga det, Payton, men din engelska är verkligen bedrövlig. Tänk de mest parodiska försöken att driva med svenskar som inte kan tala engelska och du hamnar rätt nära.

Visst, i beräkningen bör tas att jag är särskilt allergisk mot just den svenska brytningen vad gäller engelska, men det förändrar inte faktum. ”Ode to the Postmodern Century” är fylld av mer svengelska än… tja, nära nog alla svenska skivor jag kan komma på med engelska texter.

Det är synd. Det är så jävla synd. För kan man aktivera språkfiltret i örat framträder nämligen ett riktigt intressant och inte minst bra hiphop-album. De första två gångerna jag lyssnade igenom ”Ode to the Postmodern Century” ville jag mest bara sjunka genom golvet av sekundärskam. Men när språkbögen i mig bedövats en aning kunde jag verkligen börja lyssna.

När jag fick Talpa Caecas album i min hand var intresset stort, tack vare ett av producentnamnen: Mystrow. Mystrow tog mig med fullständig överraskning med sin schizofrena charterresa till ett norrländskt Underland utan Alice. ”Chester Copperpot” var en hejdlös smältdegel kring en kärna av hiphop. Ironiskt nog var min stora invändning även då uttalet, men Mystrow klarade sig genom att albumet till största del var instrumentalt. Krattigt uttal blir särskilt påtagligt i rap. Ännu mer när det handlar om spoken word eller normalt tal. Alla de tre ingredienserna finns med på ”Ode to the Postmodern Century”.

Men nog om det. För det finns ljuspunkter på Talpas album. Som, tja, allt annat faktiskt. Inte bara ljusglimtar jämfört med uttalet, utan jämfört med den mesta hiphop som kommit i år. Svensk eller inte.

Precis som hos Mystrow kommer jag ofta att tänka på Anticon. Och namn som DJ Shadow. Plus en lagom dos triphop-inslag. Suggestivt, ödesmättat och mörkt – helt i samklang med texterna, med en övervikt åt det politiska hållet. Välbekanta teman som Talpa delar med svenska kollegor som Looptroop, förstås med de obligatoriska texterna om George Bush och kriget i Irak.

Plockar jag ut några av albumets höjdpunkter är de flesta producerade av Mystrow. Den vemodiga gitarrbluesen i ”Dead Poet's Society” är en sådan låt. Struttiga ”Balloon Tune” (där Mystrow även gästspelar) är en annan. För att inte tala om ”What Makes the World Go Backwards”, med sin sorgligt bloppande dataspelsmelodi.

Beaten är för det mesta verkligen skitbra. Texterna värda att lyssna på (kan inte låta bli att le åt rader som ”wrong person got a Grammy / all hell is broken loose”). På många sätt ett av årets mest intressanta hiphop-album.

Men. Så är det där med uttalet. Som tyvärr förstör helhetsuttrycket flera steg.

Kan inte någon skicka Talpa och Mystrow på en årslång vistelse i något engelsktalande land? I så fall skulle nästa album från någon av dem kunna bli så bra som ”Ode to the Postmodern Society” egentligen är.