Raphael Saadiq befinner sig i soulens öga. Han tänjer inga gränser. Det är mjukt, följsamt och svängigt. Jag kan inte låta bli att tänka på Princes senaste och kanske framför allt videon till ”Musicology”. Saadiq gör samma självklara varma funksoul som klär i nostalgisk retro.

Det är ingen genrebändande samling låtar han bjuder på den här gången. Han har snarare lagt energin på att förfina sitt uttryck. Det är de små detaljerna, de snygga referenserna bakåt och den allmänt inbjudande stämningen som gör skivan stor.

Det är inställsamt utan att bli menlöst.

Jag kan inte låta bli att le när det sjungs om att skjuta med bop gun. Jag blir varm i hela själen när han bjudit in både Toni, Tony, Toné och Lucy Pearl i bästa låten ”Rifle Love” (vem hade anat att laddningen och avfyrandet av ett gevär kunde vara en oemotståndlig hook?). Det är riktigt snyggt att stöpa om det oemotståndliga ”Grindin'”-beatet i en mogensoulversion och ta det till lyxjazzklubben.

Nu finns det ändå ett men. Skivan är aningen för lång. Tre-fyra låtar kortare och han hade haft en potentiell klassiker.

Efter en lång rad besvikelser från neosoulskolan är ”Ray Ray” ändå en liten räddning en förhållandevis svag säsong som 2004.