”Chewing Gum” är en av årets mest fascinerande låtar.

Inte så mycket att den blivit en mindre megasuccé, som för att den letat sig in hos kretsar som vanligtvis aldrig befattar sig med MTV-glättighet. Naturligtvis då i ordalag om och analysförsök till varför ”Chewing Gum” är så mycket mer och djupare än det andra MTV-skräpet, som ofta låter förvillande mycket som just den låten. ”Chewing Gum” måste vara mer än bara en simpel MTV-poplåt annars går det ju inte att gilla den, verkar det många gånger som.

Men nu är ”Chewing Gum” just det: en simpel MTV-poplåt (som om det skulle vara något DÅLIGT?). En simpel MTV-poplåt som tyvärr inte är särskilt bra.

Jag har verkligen försökt gilla ”Chewing Gum”. Jag vet ju att den har allt som jag borde gå igång på. Jag vet ju att det är en charmerande snitsig text. Jag vet ju att Richard X smält ihop det bästa från ”Wordy Rappinghood” och ”Genius of Love” (att en passage dessutom mer eller mindre är lyft från just ”Genius of Love” gör det inte mindre tydligt). Men hur jag än försöker kommer låten aldrig längre än mitt huvud. Aldrig ner till de delar av kroppen där musiken verkligen känns. Det är ingen ny ”Finest Dreams”, ”Being Nobody” eller ”Freak Like Me”.

Tyvärr.

Däremot gillar jag många andra delar på norska Annies debut. Kanske inte helt otippat med tanke på att de två namn som främst hjälpt Annie att sy ihop ”Anniemal” är Röyksopps Torbjørn Brundtland och OP:L Bastards Tomi Kaukolampi. Nordiskt så det förslår, alltså. Och för det mesta sprudlande och bubblande discofierad pop som inte lär göra alla ”Chewing Gum”-fans särskilt besvikna.

Men det mest imponerande med ”Anniemal” är den är en tre kvart lång uppvisning i snygga stölder, så där snygga att man många gånger vet precis varifrån stölden kommer men ändå inte riktigt kan komma på vilken låt det handlar om.

Chic-gitarriga popsplotionen ”Me Plus One” får mig av någon anledning alltid att tänka på Michael Jacksons ”Wanna Be Startin' Somethin'” (och dessutom irriterar det mig att jag inte kan placera ”right”:en, jag vet såväl var de kommer ifrån, men ändå inte). ”No Easy Love” vet jag också precis vilken låt som legat som grund, men ändå inte. ”Helpless Fool for Love” påminner bitvis väldigt mycket om Donna Summers ”I Feel Love”. Och vad är väl inte åttaminutersdiscoeposet ”Come Together” om inte Lonnie Liston Smiths ”Expansions” (Talking ALL that jazz)? Det finns många sådana ”nästan”-stunder på ”Anniemal”.

Skulle jag välja ut en favorittrio från Annies skiva blir ”Come Together” en av låtarna. De andra två är Motown-kompade ”My Heartbeat”, en blåare kusin till ”I'd Rather Dance with You”, och laserljudsstudsiga handklappsrullskridskoturen ”Greatest Hit” (och här kan vi verkligen snacka stöld tack vare samplingen från Madonnas ”Everybody”). Den sistnämnda kom till genom ett samarbete mellan Annie och hennes dåvarande pojkvän Erot, som tyvärr gick bort 2001. Jag hade verkligen inte tackat nej till fler låtar signerade Eron, gärna istället för några av skivans rätt tråkiga spår. Men man kan inte få allt.

Visst. ”Anniemal” är tuggummipop. En hel skiva full.

Men som alla vet håller tuggummi betydligt längre än choklad.