Merzbow är en tumlare av ljud. Ett vulkanutbrott under vattenytan, där vattnet kokar upp och förgasas runt den glödande spyan som rinner ur planetens kräva. Ljuden avslutas inte, de bara byter karaktär.

Första delen av ”Cycle” är mest en massiv ljudvägg. Jag fascineras över mina tankars försök att hitta strukturer i oljudet. Jag hör Masima Akitas bakgrund som metal-head i korta sekvenser med hårda rytmer ihopskrapade av fräsande vitt oljud. Men precis när hjärnan skapar sin bild lägger han till mer ljud. Mer knaster, rundgång, mer. Det nyskapade collaget slungar mig tillbaka till utgångspunkten, drönande in i glömska. Oljud är alltid nytt, utan det jag tillför till lyssningen finns inte helheten. I rätt stämning upphör tiden att existera, i fel stämning är det som om världen helt plötsligt inte går att spjälka upp i fattbara delar.

Andra cykeln är mjukare. Ljudcollaget är ljusare, luftigare. Det går till och med att betrakta det som vackert. Här får elektroniken mest rulla runt i ljudbilden och insticken är inte lika brutalt abrupta, lika frontalkrockande. Å andra sidan är andra cykeln obehagligare. Medlen är mindre, men anspänningen större.

Merzbow är som alltid fascinerande. Frågan är väl bara om jag mår bättre eller sämre efter jag lyssnat? Det kanske inte spelar någon roll.