BILD ETT: Dagensskiva.com tonar upp med tinnar och torn. Det är en imponerande byggnad, fylld av ljud och ljus och dofter. Små rörpostsystem skickar runt signalerna och vi träffas på lunchen och spelar innebandy med Olas basker. Mig hittar ni nere i bottensektionen i den stora brännheta sopugnen. Här går demo-singlar, gamla vinyler från 70-talet med dom ständiga motiven av grabbar i röda latexbyxor upp i rök. Byxorna ryker. Grabbarna ryker. Den stora sopbrännaren står på dygnet runt. Flopp. Där åkte den nya cd-n med Orups bästa in i förbränningsmaskinen. Ibland hittar jag nån bortglömd låt på sidan två på en ful ”Absolute Country Forever and Still Kicking”-samling. Jag drar i en spak och Fifi och Kal och alla Patrikarna och hela det muntra gänget kommer inspringande och vi dansar och sjunger och dricker gulbrun sprit som Magnus Uggla skickar varje dag sedan hans senaste alster sågades jämns med näbben nyligen här. Magnus tror att vi behöver peppas. Han har rätt. Jag behöver en vagnslast peppar. Och jag behöver en ingång i texten om The Plan.

PLÖTSLIG IMPULS: Om jag skriver att jag inte ens vill veta vilket engelskt band dom snott det mesta av tonfallet från – räcker det? Om jag lägger till att jag tror det var en taktisk miss att sjunga falskt dessutom – är jag färdig sen? Nä, färdig är man aldrig. Det låter ju också som ett långt rop på hjälp om sången. Gnyende pipsång ur en liten trång säck. En ny trend? Slöa mesighetens böltrend? Nej.

EN HÖSTLIGT FÄRGAD TANKEBANA: Satan va mycket löv! Det rasar löv. Det frasar under cykeldäcken. Jag går runt inne i Radiohuset och hittar inga löv. Allvarliga pojkar med extremt stora maxisinglar kommer gående i en korridor. Nere i foajén hörs pyset ur demonstrationslurar fyllda med nya digitala kanaler. Ett jazzband vrider en liten studio ur led med gallskriksfunk men ingen av vakterna ingriper. Och löven faller. Det ser så gott ut. Alla färgerna. På löven. Vi borde göra en indonesisk lövsallad med lite lax och basilika.

TUNGT GRUBBEL: Nu sjunger han högt uppe i näsan som låter som den fyllts med röda höstlöv: ”Naaaaaaaaafing heppäns”. Jag känner en svår olust ta stryptag på mig. Den här texten kommer inte att bli snäll. Jag kommer att säga att bilden på han den nakne i baksätet i bilen är höstens jävligaste bild. Den retar mig inte ens. Jag tycker bara att tomheten har fått en överkropp och ett fejs. Den tomhet som möter när alla löven blivit grötsmet och alla våra cyklar rostat sönder och det inte går att hålla igen alls. Nä.

URSÄKTA FRÅGAN: Varför sjunger ni på engelska? Hej, The Plan! Är ni lessna? Varför låter det mesta som polyper på nya skivan. Och på cdns baksida står en gips-jesus. Ska det vara nåt relevant mojs med det? Och hej vad det huffar och puffar i alla dom regnblöta låtarna. Gitarrerna låter som dom fastnat i en svängdörr och det är ingen måtta på melankolin. Men kunde ni inte bölat i klartext på svenska.

SLUTTEXTEN: Den rullar in. Den här skivan är farlig att höra på under bilkörning eller manuellt arbete med vassa föremål. Den är monoton och det låter bara härmning. Vill ni deppa sönder ansiktet och låta tårarna blaska som öppet hav är det bättre med The Waterboys! Oj. Nu stoppade textrullen. Och här står jag med Olas basker. Jag skyller på vitlökssmöret. Till strömningsflundrorna. Jag blev alldeles dimmig av det. Det var därför jag gjorde dom här skojiga pumpahålen i kepsen. Ola, du får en ny imorrn! Under tiden låter The Plan som dom behöver blodtransfusion hastigt. Jaja. Livet är hårt.

SLUTLIG SLUTTEXT: Om nån av er skriver ”FÖRST!” här under kommer jag hem till er och lägger era husdjur i microugnen! Hallå där! Försök inte! Ah! Fan…