Den här skivan är asbra, jag somnar när jag hör den. Det kanske låter konstigt men något av det bästa betyg en skiva är att den ger mig lugn de nätter eller perioder som jag har svårt att sova. Den här lilla skaran av skivor är för min del frontade av bland andra ”Come on Die Young” med Mogwai, ”What Another Man Spills” med Lambchop, ”Ease Down the Road” med Bonnie ”Prince” Billy och detta ganska oupptäckta guldkorn med Haley Bonar. Jag vet inte hur många som känner igen sig i tryggheten att ha en skiva på låg volym på repeat hela natten, det kanske är ett konstigt tvångsmässigt beteende men det är å andra sidan fasligt trevligt också.

Knappt 20-åriga Haley Bonar från Duluth är en av amerikas bäst bevarade hemligheter just nu men om det finns någon rättvisa i världen kommer det här albumet ändra på det (även om skivan är bortåt två år gammal nu). Med sina sparsmakade låtar, sina glittrande melodier och en helt fantastisk, ständigt närvarande röst har hon gjort en fullträff. Hur kan man överhuvudtaget undgå att falla för en skiva där öppningsspårets titel är ”Save a Horse, Ride a Cowboy”?

Låtarna och rösten känns självklara och märkligt bekanta. Det retar mig faktiskt att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad jag påminns om. En stark inledning på skivan får sin höjdpunkt i tredje spåret ”Drinking again” som är en av anledningarna till att jag älskar den här skivan så mycket. Det är nämligen en av de bästa låtarna jag hört de senaste åren trots att det krasst sett är ännu en jag-är-full-låt från en americana-artist. Faktum är att Haley Bonar lyckas vända en hel del klyschor till sin egen fördel på den här skivan. Hon lyckas kombinerar klassiska anslag med nytänkande personliga och det är det som räddar henne. För skivan känns allt annat än tillgjord. På fjärde spåret ”Car Wreck” lugnar sig skivan något och återhämtar krafterna, albumtitelraderna ”The Size of Planets” sjungs och med fingertoppskänsla matar Haley oss med små detaljer i text och musik som skapar bilder i huvudet. Det här låter fånigt, men jag får känslan av att hon sjunger direkt till mig och det är inte vanligt.

Haley Bonar har turnérat flitigt med Low i USA och ett mer passande band att förknippa henne med är svårt att föreställa sig. Haley Bonar rör sig på liknande sätt mellan skira melodier och små sporadiska urladdningar. Hon promenerar också fritt mellan americana-, lofi- och indieinfluenser och kombinerar dem på bästa sätt. Hela skivan är ljuvt smyckad med små elektroniska ljud och akustiska plock, detaljer man lägger märke till kanske först vid sjunde lyssningen men som skapar en nära och varm akustisk atmosfär. Skivan håller sig inom sina ramar fram till slutet men höjdpunkterna är många som den helt underbara pianoballaden ”Sun don't Shine” , Courtney Love-flirtande ”Billy” och den förtröstande ”Little Bird on My Shoulder”. Utrycken är små och består ofta bara av Haleys röst och gitarr eller piano men effekten blir oerhört stor. Det märks att man har lagt ner stort jobb på arrangemangen men behållt en jordnära och spontan produktion och det gör att hennes låtar lyfts fram i ljuset på precis rätt sätt. Skivan trampar lite vatten de sista två låtarna, om Haley hade valt att skippa dem och nöjt sig med elva låtar så hade betyget blivit högre.

Så min flickvän har all anledning i världen att vara svartsjuk på mig så ofta som jag delar nätterna med Haley Bonar. När hennes röst skört vaggande och tröstande går upp i falsett i ”Go Away Angels” finns det all anledning att bli förälskad. Jag är övertygad om att Haley Bonar har förmågan att bli hur stor som helst för vem som helst. För mig är hon redan där.