Hon har troget skickat sina demos till redaktionen. Till slut landade de hos mig och jag lyssnade. Glömde bort men hittade och lyssnade igen. Sen började jag lyssna mer. Då kom den här skivan och jag kände till slut att det var dags att ta Sofia Jönsson på allvar.

Hon sjunger framför ensam gitarr eller piano. Med klar röst och personliga melodier fångar hon mitt intresse. I ”Roses, Roses” låter hon lika krävande och ger mig inget utrymme att avvika. Bara att stanna upp och lyssna. Sofia Jönsson gör låtar som sticker ut i en tid då jag håller på att drunkna i en flod av musik som är skapad av ledsna pojkar och flickor med gitarr och för stort allvar.

Jag har svårt för att sätta fingret på vad det är som gör att jag reagerar på Sofia Jönssons musik när så många andra skivor inte väckt några känslor alls. Kanske är det slumpen. Men troligare är det hennes talang för att skriva bra låtar. När jag lyssnar känns det som hon sitter bredvid mig och sjunger. Bara för mig.

Innerligt är nog ordet jag letar efter.