Att år 2004 para brittisk musikkultur med jamaicanska dito är kanske inte direkt kulturkrockarnas kulturkrock. Titeln känns minst sagt högtravande. Den brittiska och jamaicanska kulturen har omslingrat varandra så länge nu att det inte längre är helt enkelt att separera de två. England har alltid varit det näst största landet för jamaicansk musik.

Så istället för en krock får vi ett varmt omfamnande.

Resultatet är rikt varierat och sträcker sig från radiovänlig till mer minimalistiskt hård elektronisk ragga och vidare till någon sorts elektronisk rocksteady och meditativ dysterdub. Ibland dominerar det brittiskt elektroniska, oftast tar de jamaicanska rösterna över fokus.

Mörka marschraggan ”This Anuth' Rampin'” komplett med dragspel, skräckskrik och smattrande laserljud från Kid 606 med ett mäktigt mässande Ward 21 hör tillsammans med glödheta Ms Things bidrag till höjdpunkterna. På ett knastrigt beat, fyllt med ljud från hamnhorn, hårt klappande händer, bongosmatter och så det där leksaksbombfallet som Manu Chao kärade ner sig i redan på ”Clandestino”, från Switch befaller hon mig att bli hennes ”Love Guide”.

Jag är lite extra glad att få höra Patras röst igen (det är också bevis att rapporterna från tidigare i år att hon var på väg tillbaka till rampljuset inte var felaktiga). Fortsättning följer hoppas jag.

Gubbarna (Barrington Levy, Horace Andy och Big Youth) låter också förvånansvärt fräscha. Även om det är främst Horace dystra mässande i Howie B-producerade ”Fly High” som är riktigt bra (om jag tar den här och ett par av spåren från Sly & Robbies ”Version Born” kan jag snart få ihop en riktigt vass triphopsamling, för vad var triphop mer än jazzrökig vokaldub egentligen?).

Sen måste jag bara få avsluta med att skriva att det är sjukt roligt att höra Determine låna sångmelodin från Byron Lees ”Soca Macarena” till ”Nuff Marijuana”. Undrar bara vad Los Del Rio tycker?