David Eugene Edwards fortsätter sin taktfasta vandring genom de musikaliska utmarker där vi sett och hört honom tidigare. Himlen är grå och hotfull, marken där han går osar av svavel. Amerikansk traditionell musik smälter ihop med några av de mörkaste tongångar som finns i Guds stora nothäfte och skapar stämningar som kan få den hårdaste dödsmetallare och den mest misantropiska gothfetischist att kissa på sig av skräck. På grund av banjo, klockspel, gitarr och piano och slagverk. Och en galning.

”Crow eye come see
The Lord will not be mocked
Not by you or me”

Han är ett musikaliskt åskväder som vittnar med frenesi. Talar i tungor. Är svår att förstå men omöjlig att misstolka. Från de nylonsträngande tonerna i inledningen till det ödesmättade slutbruset är det här en gravallvarlig vandring genom dödsskuggans dal där guiden skapar den mest animerade trosbekännelse du kan hitta i en skivbutik. Du behöver inte tro för att förstå och fångas av de här låtarna.

Inte på låtsas. Inte ens i smyg.

Tyngden i ”Oil On Panel”. Rysningarna som framkallas av ”Chest Of Drawers”. De hårda slagen han delar ut i ”The Speaking Hands”. Andningspauserna är få. Greppet stenhårt till dess att skivan är slut, trots att några låtar går över gränsen till det jobbigt maniska. David Eugene Edwards är fortfarande Tom Waits, Nick Cave, Leonard Cohen, Bob Dylan och Johnny Cash i en person – berusad på slavisk sprit och besatt av både änglar och demoner.

”Yeshua
Yeshua
Where you go take me with thee”

Förutsägbart men otäckt bra. På riktigt. Religion präktigt och tråkigt? I helvete heller!