Melodramatiskt kromad muskelpop. Strömlinjeformad och serieproducerad. Lika unik som en Ford Mondeo, men också lika komfortabel. De fyra herrarna i Zac tar ifrån tårna och gör en skiva som kommer gå många obemärkt förbi. Men de som köper den kommer falla pladask.

Det kommer fram såna här band med jämna mellanrum. De låter ungefär likadant också. Senast var det The Klerks. Före det Andreas Johnson. Knasradions musikproducenter går ned i spagat tillsammans med medelålders hårdrockare. Så här snyggt producerad och välskriven musik presenteras inte varje dag. Jag håller med. Det fastnar som strumpludd i saftfläckar. Trallvänligt i kubik. Låtar som ”Wasting My Time”, ”Little Grows To Big” och ”Falling” är svåra att skaka av sig.

Det som skiljer Zac från andra – och yngre – band är att de sjunger om mammor, en pappa som saknar sin son och det som på offentlig svenska benämns ”hedersrelaterad brottslighet”. Mitt ibland de mer konventionella texterna vågar de vara totalt okreddiga och riskerar att sågas av den anledningen.

Men, inte av mig. Jag gillar det här. I små doser. På det hela taget känns hela skivan ganska enformig och förutsägbar, men i vissa låtar spelar Zac på en nerv som gör mig glad. Dessutom känns det skönt att bandet som sådant inte verkar lika förutsägbart som skivan.

Vilket är gott nog.