Det var på håret att jag gav den här skivan till Fredrik Welander. En skivhandlare beskrev en gång Rotting Christ som Tiamat-liknande, varför jag tyckte att detta var ett läge att sprida metallen lite inom redaktionen. Redan från första tonen insåg jag att det hade varit ett felaktigt beslut.

”Visions of a Blind Order” piskar igång med en snabb tvåtakt, gitarrslingor och hesa black metalväsningar. Tiamat? Icke.

Rotting Christ visar att Grekland minsann har mer att erbjuda än charterfylla, finkultur och fetaost. Bandets musik beskrivs bäst som progressiv metal med rötterna i black metal. Jag drar lite paralleller till vad Borknagar pysslar med på ”Epic” eller varför inte Mörk Gryning på ”Pieces of Primal Expressionism”. Industriella drag som andas lite Fear Factory utan ren sång dyker upp på de lugnare spåren och genomgående dyker operakörer a la Therion upp och ger en smått sakral dimension till skivan.

Tempot på skivan är från början fullt ställ, för att sedan varva ner lite och sedan öka mot slutet igen. De lugnare låtarna dominerar lite för mycket tyvärr, även om tempot tar sig på andra halvan av skivan. Upptrappningen kommer lite för sent för att jag ska vara helt nöjd, då de snabbare partierna är de bästa och där inledningsspåret står i en klass för sig.

Det är på det stora hela är det en mycket glädjande överraskning som grekerna står för och det är bara till att börja kika under R på skivbörsarna efter tidigare utgåvor till överkomligt pris.