Min nattliga tillvaro de senaste tre veckorna har tillbringats på en tältsäng. En tältsäng som följt mig i varenda rörelse hela nätterna, som skavt och som knarrat. Vänder jag på mig så flyttar sig sängen. Känslan av att hela skiten snart brakar samman är alltid närvarande mer eller mindre.

Samtidigt är denna säng min tillflyktsort. Där jag samlar kraft och kopplar av. Där jag försvinner in i mig själv och reflekterar. Där jag drömmer. Och har mardrömmar.

You Fail Me fungerar på exakt samma sätt. På ytan är den inte alls någon trevlig bekantskap. Den skavar och tumlar om, men i dess sällskap känner jag mig lugn, harmonisk och avkopplad.

Allra bäst fungerar den när man kommer hem efter en hektisk dag och lägger sig på tältsängen med lurarna på och försvinner bort en stund med den, när jag är på gränsen till att somna. Då är den så jävla vacker.

Om The Shape of Punk to Come, The Dillinger Escape Plan och Today is the Day tog varsitt hörn i en musikalisk triangel skulle You Fail Me vara sträckan som knyter samman hörnen.

You Fail Me är ingen solskenshistoria eller någon dans på rosor. Men, hej, sånt är livet. Hittar man bara de små detaljerna så blir allting så mycket lättare. You Fail Me är en sådan detalj.