Popmusik kommer i många former och format.

Men den största popmusiken, den mest obetvingliga, bygger alltid på samma sak:

I ain't getting nowhere, living in a dump like this.

Det är samma visa oavsett om du bor i New Jersey, Brooklyn, Borlänge eller Visby. Novak har alla förutsättningar i världen att förstå det.

Enligt en nyligen publicerad undersökning är de – gotlänningar, alltså – fetast i landet (66% av alla grundskoleutbildade gotlänningar är överviktiga), de super och röker mest och de dör i förtid.

Det är inte särskilt konstigt. Nu ska jag peka på flertalet anledningar:

Faktum är att ZTV:s teveprogram ”Sommarstad Gotland” med all önskvärd tydlighet visar vilken koloni för tribaltatuerade, Fame Factory-tuppkamsfriserade Ibiza-resenärer Gotland blivit.

- Så jävla fett röj på Gutekällaren, sa Bill.
- Så jävla grymt alltså, sa Bull.

Johan Wiman och den där killen med brillor som var rätt rolig när han var punchigt AMS-offer i ”Stockholmare” spelade beach volley med A-Teens. Johan Wiman tävlade mot Dr Alban i – allmänbildning. Var man än vänder blicken ser man grisrosa tanktops, WE-sweats, truckerkepsar och trekvartsbyxor.

”Sommarstad Gotland” är bara kulmen på något som i princip alltid handlat om kackiga after beach-band på Tofta, Runar på Munkkällarens invigning, Ledin på A7-området, sommartider hej, hej.

Novaks musik handlar om allt det där, om rastlösheten.

”Just turned twenty-four
And I'm bored
Expect no surprises
I know”
(”It all works out in the end”)

Christian Björkman har hittat ett uttryck som låter befriande osvenskt – men att, som i medföljande pressreleasen, dra paralleller till Kevin Rowland känns lite väl magstarkt – men här finns definitivt den rastlösheten jag tidigare talat om och gitarristen Johnny Persson skriver melodier som inte handlar om någonting annat än – och förlåt, nu kommer vi till det här resonemanget igen – ren popmusik:

Popmusik som låter som ett destillat av alla band som någonsin satt sin fot i Tambourine-studion, vi pratar popmusik vars hjärtslag markeras av handklapp och tamburiner.

Jag menar, att döpa B-sidan på sin till debutsingel ”Keep on Keeping on” är ett rätt klockrent sätt att betala tillbaka lite ränta på det popkulturella lånet.

Återstår att se om det ger tillräckligt med luft under vingarna för att ta sig över Östersjön, Sveriges svar på Hudsonfloden.

”It all works out in the end” är, om inte annat, ett betryggande besked på vägen.