Den har legat och väntat ett tag. Eftersom solen sken och sommaren var som bäst då jag lyssnade på skivan första gången. I juni är det knappast en ödsligt ljusgrå stämning av sorg och ångest jag vill lyssna på. Därför fick Tungsten Carbide Drills vänta.

Det handlar om åtta låtar med ensam gitarr och sorgsen sång. Låtar som kramar om dig och tröstande säger ”Såja, såja, det går åt helvete i år också. Solen slutar snart att värma. Morgondiset ligger kvar hela dagen. Hösten kommer. I år också.”

Det är ingen revolution. Akustisk gitarr och lågmäld sång har vi hört förr. Ett tårat brev signerat av en ensam man med sinne för självömkan. Som hjärtskärande och klichéartat sjunger ut sin klagan. Ibland magiskt, lika ofta mindre gripande än en kasse bajs.

Tungsten Carbide Drills ligger närmare magin än kassen. Men eftersom solen envisats med att värma mitt ansikte varje gång jag lyssnat på skivan är jag inte helt övertygad än.

”Here come the sharks now
here come the sharks
but I'm calm
it's calm down here
beneath the surface
won't you come down
this would be our blood now
we'd blend into the sea”

Jag tycker det är vackert, men orkar inte riktigt lyssna ännu. Om du är redo för klagosång och höst rekommenderar jag den här skivan. Jag kommer ge den en ny chans den pissigaste dagen i november. Då regnet och blåsten äter mitt ansikte där jag står och väntar på ett tunnelbanetåg som aldrig kommer och jag tappat kollen på om jag är på väg till eller från jobbet.

Den här skivan kommer vara som bäst när jag fryser som en hund, ser mig som ett offer och tycker riktigt, riktigt synd om mig själv.

Patetiskt? Javisst. Det går ju åt helvete i år också.