De gör det inte så svårt för sig kvintetten från Skövde (klassisk mark i svenska glam/sleaze-sammanhang). Det är alla attributen på en gång. Bågar och läder, Jack Daniels och svarta kläder. Det är smutsigt riffande, framåtångande hårdrockskomp och whiskeystrupe.

Det är Mötley Crüe runt ”Girls, Girls, Girls”, Backyard Babies runt ”Total 13″ och det är LA-scenens alla 80-talsstorheter som står som musikalisk mall. Enemies SWE tillför kanske inte så mycket nytt, men de snubblar inte heller särskilt ofta. De riffar med ärlig glädje.

Den stora skrällen är egentligen att det här inte blev ett pinsamt magplask à la Hardcore Superstar. För visst hade du väntat dig det? Jag vet att jag gjorde det. Så pass att det nästan blir en befrielse att få höra ett par riktiga avskräden bland de elva låtarna (jag tänker på den bedrövliga lågtemposaken ”Nasty Idol” och nästan lika sega pekoralet ”Hello Hell”).

Men nu finns det ju en handfull mer än hyggliga sleazerökare också. Jag tänker på frejdiga öppningsspåret ”Powertrain”, lätt bluesiga ”Mainstream King”, röjiga rockrökaren ”Elvis in Brooklyn” och ”Superstar” (även om det mest är breaket med cheerleaderkören från helvetet jag gillar där).

Klichéerna till trots har jag svårt att tycka illa om det här. Varför skulle inte sleazerocken få hålla på sina attribut?

Om jag nu finge ge ett råd eller önska lite inför framtiden, skulle det vara att bandmedlemmarna vågade ta steget fullt ut även när det gäller det visuella. Kavaj och vit t-shirt, kom igen liksom. Se på Gemini Five och lär.

För inte har ni väl gått på den om att utseendet inte har någon betydelse?