Ett mjukt anslag och lätt handlag rinner Devendra Banharts fingrar över gitarrens strängar. Banhart sjunger med darr på rösten och lätt förvirrat tonfall. Som om han var bara en liten prick i den stora världen. Det är han naturligtvis. Och tonen är väldigt charmig.

Jag letar i minnet, i den svenska vissångarhistorien, efter en koppling till hans röst – men hittar inte. Jag tror det helt enkelt är så att rösten är tidlös och uttrycket likaså.

Inspelningen skedde i Lynn Bridges studio ute på landsbygden, på gränsen mellan Alabama och Georgia, med fönstrena öppna för att släppa ut värmen. På kvällsinspelningarna hörs cikadornas spel i bakgrunden. I centrum är Devendras röst och hans fingerplockade gitarrspel. Påläggen är få och svaga med lätta stråkar och en ensam körröst här och där. Enkelt. Trevlig singasonga alltså.

”Rejoicing in the Hands” är en trevlig liten skiva. Det den faller på är att Devendra inte lockar mig tillräckligt djupt in i texten för att jag ska riktigt uppskatta mängden låtar, som skapar en lite för jämn massa. Men det beror mer på hur jag lyssnar. Jag gillar att bli fångad av musik, inte lika mycket att gräva där jag står. Det behövs något som tar tag, något litet räcker för att jag ska söka vidare. Jag hittar inte det hos Devendra Banhart. Men jag gillar det ändå.

Låtar att kolla upp: ”A sight to behold”, tramsiga ”Todo Los Dolores”, ”This Beard is for Siobhan” och ”Will is My Friend”.