1965.
New York har på senare år blivit världens huvudstad, båda vad det gäller ekonomi och kommersialism. Men New York var även den nya huvudstaden för den nya konsten, den avant-gardiska, med förgrundsfigurer såsom en viss Andy Warhol.

Samma år så bildar den något upproriska sångaren Lou Reed, och den genialiske gitarristen John Cale ett nytt band, som även de skulle komma att ta en mycket aktiv del av denna utveckling. Två år senare släppte de sitt debutalbum, ”The Velvet Underground & Nico”, vilken både producerades och lanserades av en viss Andy. Det skulle dock visa sig att det tog tid för folk att vänja sig vid denna musik, vid denna tid lika avant-garde som något annat, och därför nådde plattan inga större framgångar förrän långt senare. Och kanske var det inte så konstigt, då inte bara USA, utan hela världen var helt betagen av den nya hippie-kulturen som nu stod i zenit och överskuggade alla musikscener på den nordamerikanska plattan. Det var inte bara musiken, där Cale var kaptenen som styrde skeppet, utan främst texterna som avskräckte många. Reed anspelade på sex, våld, nihilism, droger, och allt annat som hör rock n' roll till, på ett sätt som aldrig tidigare hade gjorts, och just därför kan man kalla bandet för det första punkbandet.

Om detta hade varit en punkskiva så hade den börjat i rasande, manglande fart direkt med det första spåret. Dock så är det troligtvis ingen som skulle kalla Velvet Underground ett punkband – även om det säkerligen finns musiker världen över som hade önskat att de vore det – och därför så är den första låten istället en långsam, balladliknande sång som har fått den väldigt passande titeln ”Sunday Morning”. Det är en smått genialisk låt, som kan vara ledmotivet för vilken som helst av alla de lata dagar, som jag den senaste tiden har haft ett överskott av, dagar då man är fylld av energi, men man har inget att åta sig, dagar då man är rastlös och trött på samma gång. Redan detta första spår är ett av skivans starkaste, men jag tycker ändå inte att den kan symbolisera skivan som helhet, då denna låten är betydligt mer oskyldig än resten av låtarna.

Skivan fortsätter med den intressanta låten ”I'm Waiting For The Man”, som dock kan kännas lite långrandig efter några gånger, mycket eftersom Cale upprepar gitarrslingor tills man verkligen kan höra blodet rinna i högtalarna, och man bara väntar på att virveltrumman ska gå i sönder. På nästa spår så kommer dock en ny stämma in, en stämma som förändrar hela ljudbilden för skivan. Det är nämligen här den tyska sångaren Nico gör sin entré genom att ta stämman på ”Femme Fatale”, en låt som blir så väldigt mycket bättre av hennes udda om än intressanta röst, en röst som det tar ett litet tag att vänja sig vid.

Men det är först den fjärde låten som verkligen fick mig att fastna för skivan, det är en sorts haschens rocklåt, New Yorks nationalsång, de utslagnas ton, en låt som är både ond och hoppfull på samma gång. Det var också genom denna låten som jag först fick kontakt med bandet på riktigt. Det var genom en romans som jag fortfarande inte har kunnat förstå, som jag blev introducerad till låten, och inte blev hon lättare att förstå genom introduktion till denna låten, då det var menat att vara en symbol för vår framtid.

Den låt som de flesta, oundvikligen, förknippar med plattan är spår nummer 7, ”Heroin”, en låt som kan symbolisera hela skivan med dess brinnande texter, dess introverta melodier, och den pulserande, väldigt aktuella bakomliggande anledningen. Många påstår att den låten är överskattad, men döva är de som håller med dessa vettvillingar. De hör till den skaran som smutskastar Velvet Underground utan att inse att bandet ligger bakom vår utveckling av både den moderna, och den något äldre rockscenen med band som Sex Pistols, The Smiths, Pixies och Sonic Youth.

Det är de övriga låtarna som jag tycker håller något lägre standard, med några undantag. Det är speciellt den avslutande ”European Son”, som jag tycker drar ner betyget till en viss del, då den inte håller samma klass som de övriga. Dock så hör skivan till många moderna musikkritikers absoluta favoritskiva, mycket på grund av dess historiska betydelse. Man märker dock att det är en stor skiva, speciellt om man hör den för den första gången, då man knappast kan tro att låtarna skrevs och spelades in för snart 40 år sedan. Skivan är fortfarande en munsbit för alla de drömmande, livsnjutande och dekadenta bohemer som frodas i storstäder, inte bara New York, utan över hela världen över. Skivan är helt enkelt ett konstverk värt att begrunda, hur åldersstigen och sönderspelad den än kommer bli.

Bandet varade i några år till, och släppte ytterliggare ett par skivor, däribland så märks framförallt ”White Light/White Heat” (1967) ”Loaded” (1970), för att sedan, åtminstone officiellt, splittras. Både John Cale och Lou Reed har senare fortsatt sina karriärer som soloartister, där det är framförallt den senare som har nått rejäla framgångar, då många av VU:s senare framgångar beror på Lou Reeds nya lyssnarskaror. Det är nog inte heller så konstigt, då Lous röst ständigt förbryllar och fascinerar med sin mångfasetterade form. Och visst förtjänar Velvet Underground även nya lyssnarskaror, då de faktiskt VAR 60-talets mest underskattade band, för att nu istället, oförtjänt, ha fått stämpeln ”ett överskattat band” inom vissa kretsar. Dock så kommer Velvet Underground alltid vara ett av de banden som jag kommer ha störst tilltro för, när alla andra band blir tråkiga och förutsägbara.